Lars Olof Loeld ler belåtet och konstaterar att hans arbete bygger på slumpen och de korrespondenser som uppstår ur den. Pekar på sin lådhylla och skrockar utan ett ord: Den rymmer ett ”klot”, en ”ros”, en liten korkförsedda flaska med någon form av ”dot” i och en servettring från ”Mora”. Klon är att den senare är snidad som en ryggkrökt katt och att ringen som sådan naturligtvis är ”klotrund”.
     Vardagspoesin visar sig i korrespondensen mellan det som syns och det som kan erfaras och beskrivas med ”ord”. Cirkeln sluter sig, ormen biter sig i svansen. Den som hört en sädesärla kvittra förbryllas av den tolvtonsartade närmast datorgenererade konsert som bjuds. Utställningen öppnar förledande enkelt med en liten skulptur av den lilla piggt, vippande fågeln. 
    ”TTTTTYSTTTTT DDET ÄR BILDD” lyder entrén till Loelds andra avdelningen på den aktuella utställningen tillsammans med Jakob Solgren. Under fem års tid har de korresponderat med varandra.

© Jakob Solgren

Loeld är sparsmakad och korrespondensen mellan ”Lars Olof Loeld” och ”Jakob Solgren” har som slump betraktad säkert fått sitt indirekta godkännade (Vokalerna AOE bildar den gemensamma grundtonen, ropet eller den röst, vox, som konstnärerna stämsjunger i.) Loeld bytte som bekant namn för att knyta personen och verket samman på det sätt han önskar förmedla sig med omvärlden.

Jakob Solgrens slöj/moln-artade målningar kan misstas för himlar men jag gissar att de förmedlar främst ett övergångstillstånd, i likhet med Loelds livslånga fascination för horisontlinjens avskiljande ljusspel i skymning och gryning: Transition, överföring, ett nu i rörelse.
     Solgrens titlar som ”Bryt en gren” eller ”Klyv en sten” visar vägen. Han arbetar likt Loeld såväl med måleri, som skulptur och objekt eller kanske helheter. I objektet ”Tonskall” blåser blockflöjten stumt in i en nogsamt spräckt stock. ”Rop” tituleras den förväxta rottingkorgen under permanentad tillblivelse.

På golvet ligger som stora hagel eller snarare handknådade snöbollar minnande om vattnets möjliga formspel mellan moln och klot. Is och ris. Loeld svarar med sina långsträckta väl avvägt placerade ”Gåvobringare”. Som stämgafflar slår de an ögonblicket mittemellan tillstånden, en gryning, en skymning, en havshorisont som spegellikt vänder sin spegelbild mot sig själv. Solgren kontrar genom att fälla ut en svart cirkel ur en av sina dukar. Växelverkan fortsätter…

Stockholm 2017-03-08 © Susanna Slöör