Att ringa in ett konstnärskap är sällan av nödvändighet för att de synapslika ögonblickskopplingarna ska få sin genomborrande verkan. Hellre låta sig överraskas än förutfattat bekräfta. På konstnärsdrivna ID:I återser jag för första gången på nio år verk av Marjolaine Lombard. Då, 2008, var det på numera nedlagda Galleri Anders Lundmark. Jag minns, som skärvor och fragment, ett fragilt måleri ofta på gränsen till materiell upplösning. I det nakna lysrörsskenet på ID:I återkommer minnena: ett lyhört sökande inom det oförutsägbara – men egentligen inte som erinringens kvitto utan som antydan till en nyordning.

I Goyas svit kallad De svarta målningarna framträder väsen som tycks sprungna direkt ur mörkret, fysionomier och fantasifoster med abonnerat tillträde till vårt undermedvetna. I Lombards målning Scen är det som om Goya skickat en posthum hälsning, och även i Rot återspeglas hans dova luminens.
     Men här finns också flera exempel på motsatsen; i utställningens signaturverk Det rasar har det monokroma fått ackompanjemang av en ljusskimrande rosa ton, företrädesvis målad på akrylglasets baksida. Om det är Luc Tuymans samlande ackordsformering som fått genomslag, eller om det strama färgschemat är en produkt av själva målarprocessen, låter jag vara osagt. Resultatet är ändå en fullständigt självklar och poetiskt verkande summering av ett landskap i utbrottets mellanfas.

Stockholm 2017-10-25 © Leif Mattsson