Det går att se Harald Lyths aktuella utställning som en hyllning till det återhållsamma, till kontemplationen och till tystnaden. Företrädesvis handlar det om ett större verk, Gränsland, med två assisterande mindre målningar som ett slags tematiska pendanger.
     Men vad det gäller centralverket så rör det sig om ett av Lyths mer ikoniska sådana. Det är en mäktig målning som bär på flera av de drag man genom åren förknippat med konstnären. Här finns den paradoxala kombinationen av tyngd och fragilitet, samt de närmast vibrerande, dova tonerna, ställda mot fjäderlätta ansättningar och sköra kontraster. Här öppnas också för intolkningar av reella landskap, med detaljer av igenkännbar natur. Möjligheterna bjuds att som i myten om Wu Tao-tzu ta det fiktiva klivet in i bilden för att spårlöst försvinna.

Likt Jorge Luis Borges minnesmästare Funes (Funes med det goda minnet) tycks Harald Lyths intentioner endast delvis löpa parallellt med vår logiska tidsaxel. Han rör sig framåt och bakåt i en egendefinierad rymd vilket gör det svårt att rada upp rimliga jämförelseobjekt, åtminstone inom svensk konst. Så när Borges novellfigur Funes uttrycker det paradoxala genom strofen "mina drömmar är som er vaka" skulle det mycket väl kunna vara Harald Lyths reflektion. Här finns nämligen ett lyriskt drag av dubbeltydig skepnad där den skenbara vagheten brukas som bevis för utsagans trovärdighet; det alltför entydigt eller sakligt framställda skulle i Lyths värld te sig som en torr anomali, som en lögn.

Antytt, men inte direkt uttalat, fungerar utställningen också som en jubileumsmarkering. Harald Lyth fyller åttio år och hans konstnärskap drygt femtio. Han utbildade sig på Konsthögskolan 1960-65 och har sedan 1970-talet legat i framkant inom svensk konst, alltid med sin särpräglade diktion, fjäderlätta anslag och sitt ständiga sökande.

Stockholm 2017-11-29 © Leif Mattsson