En orkestrerad centralkropp, en sammanställning av disparata ting, är det första som möter på Éva Mags utställning i Haninge konsthall. Som i ett kärleksfullt återbruk av arte poveras motspänstiga estetik har tingen väldigt få inbördes beröringspunkter – några metallställningar varav tre på hjul, hoprullade filtar, ombundna bordsben, lite krossad lera och så det enda, men avgörande gestaltlika: en vilande "mumifierad" lerfigur.
Först när man upptäcker den stora filmprojektionen inser man hur alla dessa scenografiskt slumrande objekt plötsligt kan få liv, eller åtminstone förknippas med tecknet för ett sådant. Med hjälp av tre intill anonymitet förklädda dansare ökar de enskilda tingens praktiska och symboliska funktion. De hopbuntade bordsbenen kan användas i instabila balansakter, och de hjulförsedda metallställningarna kan bära en liggande människa.
 |
© Éva Mag |
I Éva Mags film finns åtskilliga exempel på både slapstickliknande humor och humanorienterat burleskeri. Här finns också vissa referenser till dans- och performancehistoria. I en scen faller de tre aktörerna återkommande i slow motion; kopplingen till Martha Grahams teorier om golvets dragningskraft och fallandets skönhet är om inte uppenbar så i alla fall antydd. Och när de tre figurerna, likt nyfikna barn, undersöker varje ting som omger dem, är de lika "kloka" som någonsin de väntande Vladimir och Estragon i Becketts berömda pjäs.
Som mest befriat skön blir denna filmade performance när de tre dansarna (åter i slow moton) leker med en flagga, matta, kjol (?) i kraftfull röd-vit kulör. I sin cirkulära form och filmad ovanifrån får den närmast funktionen av betydelsemättad symbol – för vad är dock svårare att säga. Först leder tankarna till nationalfärger, men det är inte Rumäniens, Éva Mags födelselands – snarare då ett färgstarkt signum för själva handlingen, för det kreativa, för livet. Och just livet och dess påtagliga skörhet är ju något som Éva Mag i sina lergestalter ständigt återkommer till. På Haninge konsthall gör hon det med en stor portion humor som befriande krydda.
Stockholm 2017-02-22 © Leif Mattsson |
