Efter andra världskriget flyttades västvärldens konstcentrum från Paris till New York och den abstrakta expressionismen blev den första riktigt amerikanska konstriktningen. Museum of Modern Art hade stor del i att bygga upp dess status. Den blev snart uppfattad som en machorörelse. Att tiden möjliggjorde för fler kvinnor att utbilda sig och ha en konstnärlig karriär har speglats mindre i konsthistorieskrivningen än i konstnärernas samtid.
     MoMA gör nu en ansträngning att jämna ut efterkrigstidens mansdominerade konsthistoria med en utställning av ett hundratal verk hämtade ur de egna samlingarna. Några tillhör museets fixstjärnor, medan andra har införlivats i samlingarna under de senaste femton åren, och ytterligare andra har levt ett långt liv i skymundan. Konstnärerna är femtio till antalet, tolv är i livet och alla är kvinnor. Tyngden ligger på konstnärer verksamma i USA, varav många är invandrade.

Det är med den abstrakta expressionismen utställningen inleds. Helen Frankenthalers Trojan Gates från 1956 sätter tonen för både epoken och det egna konstnärskapet. Att sätta färg på duken blir något där hela kroppen och rummet är involverade. Hon låter oljefärger utspädda till pastellartad transparens flyta ut på duken. Ännu större är gesterna hos Lee Krasner. Gaea från 1966 är del i en serie stora målningar tillkomna efter maken Jackson Pollocks död, då man antyder att hennes konstnärskap fick luft under vingarna.
     Stramare är den geometriska abstraktionen hos Gertrud Goldstein, känd som Gego. Eight Squares består av horisontella linjer i svartmålad metall, arrangerade i olika vinklar för att skapa mönster i interferensen. I Gertrudes Altschuls fotografier närstuderas utsnitt ur arkitektur och natur och överförs till tvådimensionella avtryck.

Utställningsvy

Textilkonst ägnas stor plats. Anni Albers, som var en av pionjärerna från Bauhaus som flyttade till Black Mountain College i North Carolina, tog med sig ambitionen att riva gränser mellan konst, hantverk och design. Hon kombinerar svart syntetmaterial och naturligt tagel i frihängande rumsavdelare. Bastant och majestätiskt blir det med Magdalena Abakanowicz, vars Yellow Abakan, vävd i repmaterial, mäter över tre meter. Från ursprungslandet Polen tar hon med sig en stark textilkonsttradition, mindre utsatt för censur av den totalitära staten än annan konst.
     Agnes Martin representerar en reduktiv abstraktion med sin fjäderlätta konst med spänning mellan regelbundna rutnät och utförandet på fri hand med blyertspenna. Jo Baers Primary Light Group: Red, Green, Blue från 1964-65 är en serie om tre, där vardera målning är en stor vit kvadrat, omgiven av en färgad linje, i sin tur omgiven av en svart linje. Här visar sig Baers bakgrund som naturvetare. En visuell vibration uppstår, vilket bygger på fysikern Ernst Mocks teori om vad som händer när svart möter en annan färg.
     Från det lite torra och tillbakadragna slutar utställningen i ett crescendo, med Louise Bourgeois The Quartered One, en kokongliknande bronsskulptur, takhängd med viss rörelsefrihet. Lee Bouticons vägghängda skulptur av material som uttjänta transportband kring en stålarmatur följer konstnärens mycket konsekventa stil.

Utställningen blir del i en pågående korrigering av den konsthistoria MoMA själva har stor del i. Det är en komplicerad uppgift, och då och då sätts de utställda konstnärerna i relation till de män som dominerade sin samtid. Men det upplevs inte som att kuratorerna Starr Figura och Sarah Meister ägnar sig åt konstgjord andning, så snart titeln är glömd. Och det vore ju för övrigt märkligt. Den utställda konsten behöver i sig inte be någon om plats. Frågan är dock om verken kommer att gå tillbaka till sin ofta undanskymda roll i samlingarna, eller lyftas fram även till vardags, särskilt när museet i en snar framtid utökar ytan för basutställningarna.

New York 2017-05-31 © Mattias Lundblad