Kajsa Mattas bronser och betongskulpturer mår väl av att få sträcka ut sig i Görvälns lummiga och kuperade slottspark. En begreppslig monumentalitet gör bruk av den fria atmosfären. När betongen dessutom får struktur och karaktär av sommarregnet, som när jag besökte parken, tillkommer ytterligare kvalitéer.
     I Jakobsbergs konsthall är stämningen mer intim av uppenbart rumsliga skäl, men också för att där ges prov på pågående processer. Ett av de större verken var fortfarande under arbete några dagar efter öppningen – en sympatisk inställning till konsten som oavslutat språk.

© Kajsa Mattas

Man kan med viss rätt beskriva Kajsa Mattas bildvärld som en skyddad domän, en sfär som vänder sig inåt mot eftertanke och kontemplation snarare än mot den larmande omgivningen. Inte så att där finns något flyktbeteende eller brist på empati inför globalt dagsaktuella scenarier, snarare tvärt om (se exempelvis Gråterskorna). Men aktivismens lingua är inte Mattas. Hennes form och fiktion är mer rättvisande beskriven som evighetssyftande, åtminstone i de arkaiska skulpturerna.
      Den liggande figuren i verket I dina händer ansluter exempelvis till en tradition av manifesterad insikt om människans litenhet inför världsalltet, mer specifikt inför Gud. Vackrare än så har jag sällan sett verket placerat än som här vilande i den gröna vårvegetationen.

I dina händer (Görvälns slottspark) © Kajsa Mattas

I konsthallen tillkommer en mer anspråkslös och humoristisk formtematik. Gigantiska "vandrande pinnar" har invaderat golv, väggar och nischer. Spretiga och vilsna(?) bildar de motverkande, språkliga facetter till Mattas i övrigt så omslutande och avklarnade former. I lekfulla utfall – nåja, vandrande pinnar rör sig inte särskilt fort – bildar de vad man med filmiskt språkbruk skulle kunna beskriva som aliens, eller utomjordingar.
    På konsthallen finns också ett flertal summerande exempel på Kajsa Mattas bildvärld, ofta i form av små repliker eller skulpturala skisser. Det empatiska igenkännandet är vanebildande; de fabellika djurformerna tycks bära på bortommänsklig klokhet och visdom.
     Och överallt återkommer den ögonblicksstilla friden, som ett mellanslag mitt i meningen. Man kan likna figurernas frysta poser vid tidsmässiga portaler, ingångar för besökarna att göra bruk av. Här finns inget distanserande; hunden, apan och haren har tillgängligheten gemensam. Att de dessutom bär på potentialen av betydelsekapslar för mer andliga tankemodeller gör dem bara så mycket mer sinnesvidgande.

Stockholm 2017-06-14 © Leif Mattsson