Presentationen på Konstnärshuset är den iransk-svenska konstnären Mandana Moghaddams Stockholmsdebut. I en dubbelprojektion på 3:23 minuter söker hon problematisera samt skapa ett visuellt koncentrat av begreppen jaget och den andre. Den tystnad som utställningstiteln syftar på ligger bortom det omslutande vattnets ljuddämpande effekt. Det är i högre grad den känslomässiga tystnaden i form av bristande empati och den humana kommunikationens kollaps hon åsyftar.

Berättelsens enkelhet kan både ses som en dramaturgisk fördel och ett smärre dilemma. Huvudpersonen dyker upprepade gånger ned under vattenytan. När hon åter kommer upp ser hon omväxlande simhallsväggen eller en folkmassa som anklagande stirrar på henne. Blickarnas hotfullhet dämpas dock något av den statistiskt välsammansatta gruppen, vilken snarast har karaktären av Stock Photo än av en filmisk beskrivning av verkliga människor.
    Här blir också Moghaddams genomförande och val aningen undflyende; den politiska undertexten mister något i kraft, även om den ständigt ligger som en dov ton filmen igenom. Men det är samtidigt allmängiltigheten i valet av kontrahenter som leder tankarna till en högintressant problematik, den med solipsistiska förtecken om inifrån upplevda eller genererade utanförskap.

Jag och du, vi och dem. Mandana Moghaddam positionerar sig känslomässigt, hon gör det åt oss i vår roll som passiva åskådare. Gemenskap finner man enbart om jaget tillåts välja att vara ett med helheten, endast när det bjuds in som en autonom del av storheten den andre. Så kan man möjligen förstå Moghaddams metaforiska tankesystem.
     I denna mer allmängiltiga och empatiskt syftande tolkning av hennes korta film kan både den mobbade tonåringen, den utstötta migranten och den solitära människan i allmänhet känna sig sedd och beskriven. Alter egot i simhallens blådis är inte längre fången i sin påtvingade eller självdefinierade världsbild.

Stockholm 2017-02-08 © Leif Mattsson