Morandi/de Waal är en sensationell utställning med ett fyrtiotal originalverk av Giorgio Morandi, presenterade i vårt nordliga land där knappast mer än någon enstaka av Morandis målningar tidigare funnits tillgänglig. Möjligen är det exklusiviteten hos den kanske viktigaste stillebenmålaren under nittonhundratalet (Picasso och Braque inräknade) som legat honom i fatet; museer och privata samlare har mindre ofta visat sig villiga till utlån. Så Artipelags presentation av Morandi i kombination med den brittiske konstnären och keramikern Edmund de Waal är i sanning en unik händelse.

Varför då en kombinerad presentation med de Waal och Morandi? Enligt konsthallschefen Bo Nilsson finns här mer som förenar än som skiljer, exempelvis långsamheten i arbetsprocessen samt bruket av lågstatusmaterial – i Morandis fall uttjänta plåtburkar och i de Waals drejad keramik. Det enkla och det låga framstår således som en fysisk kontrast till det sublima i verken, vilket Bo Nilsson också anknyter till i sin katalogtext (med referenser till Edmund Burke).
     En kompletterande ingång till den gemensamma presentationen är att Edmund de Waal intresserat följt Morandi i spåren sedan mycket unga år. Att han föds samma år som Morandi dör, 1964, kan man också tolka symboliskt – vilket de Waal uppenbarligen gör.
      Dessutom skulle det förmodligen inte göra Giorgio Morandi rättvisa att sprida ut hans små och intima verk i hela konsthallens spatiösa lokaler. Följdriktigt presenteras han i kabinetten där man dämpat belysningen och målat väggarna nedtonat grått. (Morandis ateljé var inte bara liten, den var också relativt mörk, betonar Bo Nilsson vid vårt samtal.)

Så vad är det som ger Morandis konstnärskap dess sällsynta hållbarhet och konstnärliga integritet? Kanske hans sätt att distansera sig från den dåvarande samtidskonstens ambitioner och programförklaringar. Han debuterade under futurismens totalitära tidevarv (1914) men utan att vara det minsta futuristisk. När man sedan följer honom genom åren slås man av den självvalda avsaknaden av "utveckling" – modernismens ledord nummer ett. Han ansluter inte till 1940- och 50-talens informella abstraktioner, och när man går in i 1960-talet så är det knappast den gryende popkonsten som fångar hans intresse.
     Morandis framåtblickande har en djupare och mer kontemplativ karaktär än den nebulösa samtidens. Han finner sina inspiratörer i Chardin och delvis i Cézanne, utan att härma deras konstnärliga uttrycksmetoder. Han, liksom de, problematiserar och renodlar, tar om och förkastar, är självkritisk intill det eteriska. Han bryr sig knappast om att synas eller att göra avtryck som representant för sin tid. Den normerande kronologin har ingen relevans för honom.
     Det sägs att hans uppställande av stilleben kunde ta dagar, för att sedan målas av relativt snabbt. Tiden är ingenting. Rembrandt och Chardin är för Morandi mer samtida än hans dåtida kolleger – vilket har en viss logik då man kan argumentera för att tidsflödet egentligen inte existerar som visuellt påvisbart fenomen.

Resultaten som vi ser dem i Morandis oljemålningar, akvareller och blyertsteckningar har liknats vid visuella böner. Kanske kan man också referera till dem som bildkonstens haikudikter – så koncentrerat sammansatta som bara det renodlade extraktet kan te sig. Ljuset har förlorat sin plastiska funktion, tingen blir till tecken, och skuggan ett objekt man kan gripa tag i.
     I den värld av solidariska ting, utan inbördes rangordning, är tekannan lika betydelsefull som den defekta plåtburken. Morandi gör ingen skillnad på högt eller lågt. Det finns ingen självklar hegemoni i hans stilleben och kanske är det därför han så tydligt särskiljer sig från den ofta tungt symboliska Nature morte-traditionen, vars sociala normsystem numera framstår som tämligen daterat. Det ängsligt nutida blir med ett slags diabolisk konsekvens snart gårdagens nyheter.
    Är det möjligen därför som den konsekvent svårplacerade konstnären Morandi fått epitetet ”målarnas målare”, för att han ständigt haft förmågan att kännas aktuell bortanför tidens komparativa begränsningar?

a new ground, 2015 © Edmund de Waal

Edmund de Waals del av utställningen är ren och avskalad, närmast minimalistisk. Av uppenbara skäl är den också till ytan den dominerande. Det bör kanske tilläggas att bland det som förenar honom med Morandi finns också en påtaglig ödmjukhet och en försynt framtoning. I den korta introduktionsfilmen presenterar han sig som i första hand en keramiker, en konsthantverkare. Han är lågmäld men ändå ambitiös nog att inte förringa sitt curatoriska arbete; de stora salarna är aktiverade med just så många uppställningar som de mäktar med och behöver.
     Genom den påtagliga överensstämmelsen med Morandis känsla för detaljer och precision får även de Waals keramiska stilleben en upphöjd och antytt sublim karaktär. Den svaga skevheten i de drejade formerna spelar mot marmorskivornas distinkta avslut; den glaserade keramikens milda toner ger ekon i stenens hudliknande skimmervithet.

Här finns också, som hos Morandi, ett återkommande refererande till källorna, även om de hos de Waal är mer svårdetekterade (som exempelvis den innovativa fotografen Eugène Atget).
     Annars är det huvudsakligen det perceptuella som intresserar honom: hur förnimmer vi former dolda bakom glas, naket sammanställda i vitrinskåp eller skymda av halvgenomskinliga membran? I flera av de vertikala stillebenuppställningarna kan man överhuvudtaget inte se, bara ana, dessa föremål. Är de Waal ute efter att få oss att skärpa vårt metodiska seende, att utmana det intill upplösningens gräns? Kanske. Den skönhetsförnimmelse som initialt förmedlas blir genom ett problematiserande av det för ögat uppfattningsbara till något mer än enbart ytlig elegans. Irritationen är den konstnärliga upplevelsens krydda.
    Förmodligen är det många som liksom jag skyndar till Artipelag för den unika möjligheten att se nittonhundratalsikonen Giorgio Morandis mytomspunna verk. Att man som här ledsagas av en av den keramiskt/skulpturala samtidskonstens mer heta aktörer gör knappast saken sämre. Artipelag bjuder in till en lågmäld duell av viskningskaraktär där båda konstnärerna har saker att vinna, även om de också är stadigt förankrade i sina respektive konstnärliga domäner.

Gustavsberg 2017-04-19 © Leif Mattsson