Är det en invitation till de bindgalnas skara, till dem vars psykoaktiva receptorer ständigt arbetar på övertid? Eller kanske de visuella spåren av en fördröjd insikt – den om hur de målade tingen torde te sig i vårt krökta universum när strängteorins samtliga dimensioner fått fullt genomslag?
    Johan Nobells tummelvärldar med ommappad tids- och formförmedling är inte bara komplicerade rent logiskt, de inbjuder också till glidningar i in sagocentrat – om det nu finns något sådant, vill säga. För här är det den magiska magnetisören och den berusande storytellern som får leva ut sina lustar i flödande olja på duk.

Headpiece, 2017, opd, 50x63 cm © Johan Nobell

Johan Nobells starkt koncentrerade måleri fyller de spatiösa rummen på AnnaElleGallery, trots gles hängning, förhållandevis små format och en ofta ljust pastellartad kolorit. De invecklade målningarna fungerar närmast som små bildbomber, fyllda med bittersött innanmäte. Semantiska förskjutningar likt den av Wittgenstein refererade "harankan" uppstår återkommande. En bläckfisk förvandlas till en veckad kjol (Deep Time) och en bergsformation till en lipande utomjording (Dolls Eyes). Tro inte på det du ser, men se det du tror – en proklamation så god som någon.
     Johan Nobells måleriska argumentationsteknik är fylld av silkeslena överträdelser. Han lånar sig inte till demagogisk kanonisering av normaliteten; han är ingen realismens ambassadör eller frände. Fantasin, däremot, placerar han i gnistrande kungastol. Men dess förlossning sker med komplicerad sätesbjudning – så skön, med ändalykten först.

Stockholm 2017-09-22 © Leif Mattsson

Rubrik efter Shakespeares Stormen: O brave new world.
I Hagbergs översättning: Du sköna nya värld