Maria Nordin hör till de främsta nu aktiva akvarellmålarna i en yngre generation. Det är intressant att se hur hon, tillsammans med Kristina Bength och kolleger sätter tuff men hälsosam press på varandra för att utmana detta svårbemästrade medium för vår tid. Ordningen kommer främst ihop med en systematiskt tillämpad strategi under processen. Utrymme för slump finns självfallet alltid som en joker lurande på gott och på ont, men den måste också tuktas för att gott tjäna sitt syfte.
     Personligen är jag inte alltid så fascinerad av det angreppssätt som akvarellmålarna nu väljer, där varje färgton ringas in inom sin bestämda form och färgen tuktas på ett vis som ger en schablonartad realism som tilltalar hjärnan likt centralperspektivet. Det ser riktigt ut utan att egentligen vara det.

Corner , akvarell, 142x230 cm © Maria Nordin

Men i den aktuella utställningen så backar jag från den mer generella inställningen och njuter av de effektiva, starkt formaliserade kompositioner som Nordin arbetar med. En båge av hår far ut i rummet och bjuder den krummande ryggen motstånd i ”Arch”. Bågformen följs upp av formatet på kompositionen och huvudsak blir ytornas spel mellan svärtan i bakgrunden, den vita kroppen och det rödblonda hårsvallet. I ”90 Degrees” faller den stiliserade kroppen över ett bord och de pressade bomulls/gabardinbyxorna rinner som ett tyst och samtidigt orörligt vattenfall ur bilden. Den inbyggda motsättningen är självklar och typisk för en målad bild. Logiken lånas från drömmen och blir alldeles begriplig utan att den går att ljudligt motivera.

Maria Nordins uppdelning av ytan i olika självständigt betydelsebärande och tydligt åtskilda plan kan påminna om såväl ikonmåleri som österrikiske målaren Gustav Klimts symbolistiskt färgade form av jugend (wiener sezession som han var frontfigur för). Den liggande kvinnofiguren i ”Corner” suger sensuellt in blicken i bilden ombäddad av mjuka bolster.
     När Maria Nordin använder sin speciella akvarelldialekt till att utveckla dessa förenklande och konstruktiva drag utifrån ett eget personligt poetiskt tilltal då fungerar det riktigt bra. I de mindre porträtten i gråskala som delar titeln med utställningen som helhet ”Follow the Line” tar hon ytterligare steg och tillför störningar i verklighetsgåtorna; tystnaden mellan läpparna spottas ut som en abstrakt linje på flykt ur den valda dimensionen.

Stockholm 2017-09-22 © Susanna Slöör