Det finns en lockelse i att se Jesper Nyréns (f. 1979) målningar exponerade i en sådan imposant skala och i så atmosfäriska rum. Galerie Forsbloms stora sal erbjuder just den spatiala extravagans som krävs för att verken ska närma sig det eteriska. Här finns både en rumslig och en koloristisk ton av översinnlighet, ett slags sakralt credo. Och även om det möjligen inte är avsett manas ohjälpligt jämförelser fram till några av Hilma af Klints större verk. Mycket skiljer naturligtvis, men annat är förvånande samstämmigt, exempelvis vissa av ackorden och det uppenbara intresset för färgers varierande materialitet.

I ett annat betydligt mindre rum visar Nyrén en svit målningar där begreppet "struktur" tycks vara det genomgående temat. Sviten är döpt till Notes och skänker ett nödvändigt avbrott från de övriga blocklikt komponerade målningarna. Konstnären Andreas Eriksson arbetade med liknande kontradiktionära experiment på sina tidigare utställningar, då ofta med fotografier som avbrott. Hos Nyrén anas ett likartat intresse för avsteget i förhållande till den ostinatoliknande upprepningen. Sviten Notes fungerar också som den tillnyktrande insikten om att konceptet aldrig bör tillåtas övergå till recept – en problematik flertalet konstnärer ständigt brottas med.

Tre verk ur sviten Notes, 41x33 cm styck, 2017 © Jesper Nyrén

I de bortre rummen, från stora entrén räknat, visar finländskan Jenni Hiltunen (f. 1981) en serie porträtt där titlarna inte erbjuder några nycklar till modellernas namn – för övrigt i likhet med landsmaninnan Helene Schjerfbeck. Jenni Hiltunens direkta och måleriskt utåtagerande teknik, med rapp och kraftfull penselföring, är ganska förvånande att möta hos en relativt ung konstnär. Man ser annars detta bildspråkliga förhållningssätt hos betydligt äldre konstnärer med åtminstone trettio-fyrtio års ateljéarbete bakom sig.
     Associationerna går dels till Alice Neels inkännande avbildningar av personer i hennes närhet, men också till de tyska neoexpressonister som invaderade konstscenen i början av 1980-talet (vid tiden kring Jenni Hiltunens födelse). Den avgörande skillnaden i förhållande till de sistnämnda är att det genusmässigt självbespeglande hos dessa oftast manliga konstnärer här bytts ut mot sin motsats. Alla som avporträtterats för Jenni Hiltunens aktuella utställning är kvinnor – ett tydligt statement i en revolterande tid.

Hiding, 2017, opd, 180x140 cm © Jenni Hiltunen	In the House of Blue Floors, 2017, opd, 200x170 cm © Jenni Hiltunen

Det är inte helt fel att se den aktuella utställningen på Galerie Forsblom som en intresseförklaring inför en yngre generation konstnärer. Jesper Nyrén gick ut Kungl. Konsthögskolan 2007 och Jenni Hiltunen utexaminerades samma år från Academy of Fine Arts i Finland. Den tredje deltagaren i presentationen, Lode Kuylenstierna (f. 1983), gick ut Kungl. Konsthögskolan tio år senare, våren 2017.

På examensutställningen i Tomteboda visade Lode Kuylenstierna prov på en imponerande professionalism i sitt stora verk med kroppsformade objekt hängande i långa stödförband. I Galerie Forsbloms Studio återkommer han med en snarlik tillämpning, men här i kombination med hjulförsedda stativ. Effekten blir aningen mer komplicerad; stativen fungerar delvis som ett slags förlängning in i sjukhusvärlden, likt kryckor eller droppställningar.
    Visst finns här vissa likheter med Éva Mags konstnärliga metodik. Men vad som är likartat, särskiljande eller utfall av synkronicitetsprincipen är svårt att säga. Både Kuylenstierna och Mag utforskar ett semiabstrakt bildspråk med vissa, möjligen omedvetna, likheter med centraleuropeisk experimentkultur från sextio- och sjuttiotalet. Intressant som fenomen och fortfarande fullt utvecklingsbart för samtida konstnärer.

Stockholm 2017-11-22 © Leif Mattsson