Joakim Ojanen är en för Omkonst återkommande gestalt sedan han dök upp under sina kandidatstudier, på Konstfack med samtidigt humoristiska och lätt kusliga målningar. Han avslutade masterprogrammet Storytelling 2014, och håller en tydlig och lätt igenkännbar linje i två och tre dimensioner.

På The Hole på Bowery i New York visar Ojanen nio keramiska skulpturer, uppradade på ett smalt bord i den bakre delen av galleriet, där han ställer ut tillsammans med Chicagobaserade tecknaren Ryan Travis Christian. Det är en gnagande och kvardröjande ensam sorg som vilar över de till synes barnsligt och klumpigt byggda huvudena. Trots att ingen egentlig miljö visas, berättar detaljer och tomma blickar på ett tillknölat serietidningsvis att någonting inte gått som förväntat och önskat.
    Birthday Boy har partyhatten på sned och ett uppgivet ansiktsuttryck. Cheeky Gag Ball har en Kalle Anka-artad näbb med ett ansikte mellan tänderna. Monday Face antyder såväl med titel som påsar under ögonen ett hårt uppvaknande från en misslyckad eller urspårad fest. Sättet huvudena är uppradade utan kontakt lägger till en dimension. Det är ett innehållsrikt berättande, men berättelsen är till stor del upp till betraktaren och kommer till genom associationer, absurda detaljer och befriat från sammanhang.

© Ryan Travis Christian

Om än olika i utförandet, delar Ojanens verk många rötter med Ryan Travis Christians. Hos den senare är det noggrant utförda teckningar på tekniskt millimeterrutat papper om 7 gånger 10 tum som är receptet. Ännu stadigare har han fötterna i serietidningarnas visuella värld. Han lånar både karaktärer och estetik från tidiga Disneyanimationer men knuffar till det hela och gör det skevt. Vi känner på ett ungefär igen Kalle Anka, Musse Pigg, Pluto och Spökplumpen. De är ofta fångade i någon form av konstnärligt utövande. Egna karaktärer läggs till, liksom ibland väsensskilda visuella detaljer och effekter.
     Bland serierna slängs en bit op-konst in. En ko (eller är det en gris?) täcks av ett styckningsschema i form av USAs karta, där varje delstat benämns “Gay” (utom Texas som är “Very Gay”). Ett par av teckningarna har titlarna skrivna på ryska. Hela tiden vaggas betraktaren först in i en tryggt bekant visuell värld, för att genast med kraft få denna splittrad eller förskjuten.

Det är ett lyckat samspel mellan två konstnärer som har oron och spänningen mellan munter komik och obehag gemensam. Helheten blir större än summan av dess delar och man sugs in i deras värld. Utställningen dröjer sig kvar länge och lämnar efter sig en kuslig känsla, svår att exakt beskriva.

New York 2017-05-24 © Mattias Lundblad