Höstens första utställning på Galerie Forsblom visar en medvetenhet om det betydelsefulla i att presentera diametrala uttryck i de spatiösa och relativt krävande lokalerna. Nu liksom i sommarutställningen ställs polerna mot varandra. Denna gång med experimentatorn Tony Oursler – som presenterar sin första galleriutställning i Sverige (tidigare visad på konsthallen Magasin III) – samt med danskfödde Adam Saks med sitt kulörstarka kraftmåleri.

U?D·id, 102x138 cm © Tony Oursler

Tony Oursler (f. 1957, New York) framstod tidigt som en av de mer särpräglade teknik-neofilerna genom sin närmast barnsliga entusiasm och experimentlusta. Och hans förtjusning över elektronikens och datorvärldens landvinningar är i sanning smittande. Oursler rör sig inom ett audiovisuellt experimentfält som även attraherat artister som exempelvis Laurie Anderson och Brian Eno. En vänskap uppstod också så småningom med den innovative musikern David Bowie.
     Lite överraskande kan det kanske tyckas för dem som ställs inför Ourslers verk för första gången att här finns så stort utrymme för nostalgi och teknikromantik. Hans förkärlek för utrangerad inspelningsutrustning är omvittnad, liksom fascinationen över kortslutna kretsar och ljusbågsfenomen. Ja, estetiskt sett egentligen allt där tekniken fallerar för att förvandlas till någonting annat och mer svårförklarligt – till konst.

Som en av få inom den elektroorienterade konstgenren förbehåller sig Tony Oursler rätten att skildra det mänskliga, en avundsvärd kreativ lyx skulle man kanske kunna säga mitt i blippandet, knastret och flimrandet. Maskinerna och objekten bibringas, likt Mary Shelleys Frankenstein, något liknande en själ, eller åtminstone antydan till en personlighet. Detta märktes kanske främst i de dockor med videoprojektioner till ansikten som visades på Magasin III hösten 2016. Men en snarlik antropomorf metod finns även här i Ourslers "talande" robotar. Ansiktsformen återkommer, liksom det ömkliga och oändligt sorgesamma i uttrycken. Om Oursler inspirerats av den kroppslösa huvudform som Beckett valt som berättarröst i Den onämnbare skall jag låta vara osagt, men nog finns här vissa episka överensstämmelser.

Tunderstorm, opd, 150x100 cm © Adam Saks	Split, träsnitt, 150x120 cm © Adam Saks

Adam Saks (f. 1974, Köpehamn) har ett historiskt arv av kraftfullt, danskt måleri att förhålla sig till. Jag tänker naturligtvis i första hand på landsmannen Per Kirkeby men också på Tal R som delvis dominerat landets måleri under de senaste årtiondena. Men som verksam i Berlin (var annars?) har Adam Saks funnit en konstens exil och måleriets fristad. Där kan han vidareutveckla sin organiskt flödande teknik och återkoppla till både neo- och ursprungsexpressionister. Han gör det med stor talangfullhet, närmast oberörd av det känslodrivna arvets förment tyngande kraft.

Här får man leta efter matematiskt begränsande former; här finns få återkopplingar till konstruktiva system eller geometriska detaljer (till skillnad mot hos exempelvis Tal R). Det är böljegången av ornamentala naturformer som genom en intrikat överlappsteknik bygger bildernas komplexitet. Det är njutbart som naturen själv under en höstlig skogspromenad. Men här finns också ett antal avvikelser och anomalier av mer figurativ karaktär, ett slags estetiska stilbrott och pauseringar snarare än betydelsebärare. Deras avsikt tycks i målningarna i första hand vara av kompositorisk art, möjligen för att införa ett system av varierande skalor och värdeperspektiv. Men i de stora träsnitten får de figurativa inslagen närmast en huvudroll. Där kopplar Adam Saks tydligt tillbaka till den tyska träsnittstraditionen med Franz Marc, August Macke och Der Blaue Reiter – förebilder som gärna låter sig återbrukas.

Stockholm 2017-08-29 © Leif Mattsson