Är kanske bronsens tid förbi i större, samtida skulpturala sammanhang? En bronsgjutning är en dyr och rätt komplicerad teknik som dock ger ett bestående, vackert och uttrycksfullt resultat. I mer experimentella, moderna sammanhang kan det finnas anledning att välja andra material och på årets skulpturutställning i Pilane på Tjörn ser man flera exempel på detta. Sophie Ryder har lyckats ge liv åt galvaniserad ståltråd med sina verk "Sleeping feet" och skulpturgruppen "Introspective". De är skulpturer som på olika sätt skildrar vår självupptagenhet och inbundenhet. "Sleeping feet" har dessutom ett formspråk som pendlar mellan en ren nonfigurativ form till ett par fötter i kolossalformat som slingrar sig kärleksfullt kring varandra.

Introspective © Sophie Ryder

Hopsvetsade små armeringsjärnsbitar formas i ”Syrian horse” till en stegrande häst av Mohannad  Soleman. Genom att skulpturen är genomskuren förvandlas den tredimensionella formen till mörka, tecknade linjer mot skyn. Stora hästskulpturer i brons med en hög potentat på ryggen finns det otaliga av, men här har hästen blivit en symbol för frihet då han skakat av sig ryttaren eller snarare de despoter som försöker krossa Syrien.
     Denna frihetskamp känns mer fjärran när man står inför "Ten seated figures" av Magdalena Abakanowicz. Hennes tunga skulpturgrupp i rostigt gjutjärn med huvudlösa figurer som sitter fastnaglade i låsta positioner vittnar om strukturer i samhället som fasar inför nytänkande och de som kämpar för en öppnare värld.

Martin Sjöberg låter kroppar i rostfritt stål brottas samman och isär i "Breaking through", huvudlösa gestalter i en kamp om kärlek eller kanske makt. Ett spel på det mer privata planet jämfört med Abakanowicz skulpturgrupp.
      Tony Cragg har varit med tidigare och är i år representerad med tre verk i kolfiber och glasfiber. "Split figure" är en amorf, växande figur som gäckar ögat att hitta en fast punkt i det virvlande formspråket, något som är ett signum för Craggs skulpturala uttryck.
      Med ett undantag lyser färger i år med sin frånvaro bland konstverken. Det gäller Pia Hedstöms kraftigt gula "Life capsule", en rymdkapsel liknande ett föremål med stjärnformat fönster på ovansidan, i vilket man kan titta ner och se himmelen speglad.
     Kvar från förra året finns Jaume Plensas jättehuvud "Anna", som med inåtvänt lugn blickar ut över nejden och fungerar som ett riktmärke för Pilane skulpturpark. Om det är möjligt kanske det finns skäl att låta henne stå kvar.

Ten seated figures © Magdalena Abakanowicz

I år fick jag tillfälle att träffa Peter Lennby som är skaparen av Pilane skulpturpark. Han berättade att gravfältet Pilane ligger på hans gård Sältebo och hur han med växande bekymmer sett hur växtligheten långsamt tagit över och täckt de uttrycksfulla bergknallarna och de mellanliggande ängsmarkerna och beteshagarna. Skulpturparken började därför som ett rent naturvårdande projekt, där det gällde att återskapa ett stycke av Tjörns speciella kulturlandskap. Den växtlighet som tar över denna natur är ingen vacker skog utan bildar ett ogenomträngligt, risigt och grönt helvete. Under hand kom idén att samtidigt anlägga en skulpturpark, något som för Peter Lennby kändes helt naturligt då han i sin ungdom hade ambitionen att bli konstnär. Nu blev han istället journalist och filmare och har tidigare varit knuten till SVT.
     Vid sidan om arbetet med att sköta en bondgård har detta blivit hans bild- och rumsskapande projekt. Han försöker att så långt som möjligt låna skulpturer men bidrar ibland med att delfinansiera framställningen av stora verk. Sedan återstår utmaningen att bygga upp de spännande scenarierna där skulpturerna skall möta och samtala med ett landskap som kombinerar lummig grönska med karga och kraftfulla bergknallar samt med milsvida utsikter över den bohuslänska arkipelagen. Pilane skulpturpark har nu också utsetts till en av Europas tio bästa skulpturparker av Brittiska The Guardian.

Pilane 2017-07-19 © Jan Manker