Galleristen Louise Lidströmer återkommer med begriplig förkärlek och viss periodicitet till den kreativa dynamik som innefattas inom begreppet konstnärspar. Temat kan sägas beskriva såväl yrkesmässiga som rent privata aspekter och predikament: ömsesidig påverkan, kreativ inspiration, komparativ konkurrens. Där finnas ofta mycket av interagerande karaktär att djupare studera. Så även denna gång när konstnärsparet Gunilla och Christian Poignant samsas om galleriets intima utrymmen.

Dramat introduceras av Gunilla Poignants svävande Slinga – ett perforerat metallobjekt, rätt likt ett möbiusband, placerat i rummets absoluta kraftcentrum. I fönsternischen ger Luftängeln respons, där den i dramatisk belysning långsamt vrider sig kring sin axel.
     På väggen bakom: Christian Poignants semiabstrakta landskap, inbördes sammanhållna till valör, färgackord och skepnad. Kanske tecken för något bortglömt eller förlorat? Kanske barndomens borttynande minnen av det nyklippta gräsets doft, av stenarnas sträva yta?

Det är inte sällan som kontrasten beskriver och definierar likheten hos konstnärspar. Så också här där Gunilla Poignants mjukt avrundade plexiglasformer bildar med- och motpol till Christian Poignants staccatoliknande bergsformationer.
     Hennes teknik är överraskande: hoplimmade och infärgade (?) plexiglasskivor slipas ned till sällansedda "bergarter". Ögat luras, handen likaså. De blir till ett slags ädelstensöar svävande i djupsvarta lavahav.
      Christian Poignants fördröjda svar blir rappa isättningar i ytplanet, tecken för imaginära sädesfält, öar och stränder – ett slags geografisk allmänning i motriktat ljus

Stockholm 2017-02-15 © Leif Mattsson