Det är drygt tolv år sedan Mari Rantanen visade den imponerande utställningen på Millesgården (2005). Hennes ljusintensiva måleri med höga ackord och intrikata mönsterkonstruktioner kräver rummets stöd och ett minimum av störningsmoment. I takt med att Rantanen successivt höjt insatsen blir måleriet märkligt nog fragilare. Verken är färgsmycken känsliga som sköraste ägg för omgivningens åverkan (i det här fallet panelerna i Stora Galleriet som tvingar fram en något kompromissartad hängning). Man bör behandla dem som imaginära ljustempel att med andakt och koncentration mentalt träda in i. Det är du och målningen, och ljuset som möter i slutet av tunneln.
     Jag tänker mig en nära livet upplevelse. Eller de kristalliska ögonblick när det är som närmast att vinna eller förlora. Starka upplevelser som födelse, förlust och livets alla extaser såväl fysiskt som mentalt möter sina uttryck och ställföreträdare i Mari Rantanens måleri. Det är ögonblick som kräver en mottagare som vågar stå kvar. Georgia O’Keeffes dyrkande av blixtvit ökensol med synen som insats kommer för mig, även om Rantanens målningar inte hotar med att blända för gott.

© Mari Rantanen

Mari Rantanen arbetar vant med sina formkonstruktioner och kan med lätthet hålla tillbaka och låta repetitioner utebli som vore hon mitt i en improvisation om sammanhanget snabbt kräver en förskjutning, ett slags medvetna snedsteg för att öka intensiteten ytterligare. En titel som återkommer är ”There is a crack in everything that is how the light comes in”.
     Som intressant kommentar till målningarna i Stora Galleriet visas monotypier (silkscreen) i Lilla Galleriet i våningen över. ”Heart of Light” heter serien som bildar något av centrum i utställningen – fast i periferin. Här pulserar färgvågor fortsatt överdådigt, men det är som om bladen tillsammans representerar skymningen, stormens öga, eller lugnet i ljusets absoluta centrum. Det kanske är själva meditationerna över sprickan, avgrunden som både hotar och hägrar för oss.
     Det går inte att passera Rantanens bilder oberörd och de låter sig inte avfärdas bara för att man lämnar rummet. Efterklangen slår följe och fortsätter att leta sig in i vardagens sprickor, de man av vana alltför lätt avfärdar.

Stockholm 2017-10-04 © Susanna Slöör