Håkan Rehnberg ifrågasatte tidigt måleriets grundvalar och den hämmande ”modernism” som av många yngre på 1970-80-talen uppfattades som ett vått täcke kastat över samtiden. Som svar sökte han sig till nolläget och nuläget, ett försök att kasta av sig historiens bojor och börja om. Två och tre dimensioner materia av historiebefriad intighet fick tas till hjälp.
     Det är också i det osäkra läget mellan Rehnbergs skulptur och måleri som jag finner honom som intressantast, där varken det ena eller andra är huvudsak; händelsen uppstår snarare osynliggjord mellan scenen och åthävan, i den ställföreträdande frånvaron. Skådespelaren tar kommandot och talar likt vinden genom sina visuella verkningar som böjda trädtoppar, eller översatt till färg som spår av beröringar mot underlaget, oftast blästrat akrylglas. På den aktuella utställningen är det för övrigt endast målningar som visas.

Tidigare har underlaget behandlats med färg som strukits på eller framförallt strukits av med breda skrapor. Nu finns skrapet (sepiabrunt) där i bakgrunden, men istället läggs färgen på efter händernas stramt regisserade, handlande mönster: främst kortare, högerriktade böjar med accentuerande stavar. Paletten är strikt och samlad där det äppelgröna möter kalla purpurröda toner. Rehnberg arbetar som det verkar genom ett reducerat antal instruktioner i färgval och rörelseverkande mönster.

De postmoderna romantikerna har särskilt omhuldat kombinationen och varianter av minimalism/konceptualism. Det är med andra ord inte Poussins vägvisande och djupgående analyser av måleriets form- och ljusmässiga problemkomplex som den postmoderna retoriken omhuldar, inte heller Giorgiones sällsynt skickliga stoff- och färgbehandling. Nej, anledningen till att dessa giganter nämns i galleriets pressmaterial är nog snarast motivisk, konceptuell.
     Det är i föreställningen om förgängligheten, pastoralen, döden, idyllen, sorgekvädet eller den gåtfulla mystiken i verk som Poussins ”Et in Arcadia Ego” eller Giorgiones ”La Tempesta” man nog kan söka sammanhanget. Skulle man ge sig i kast med att analysera Rehnbergs måleri ur målerisk synvinkel stannar omdömet vid dekoren, dess dekorativa förtjänster.

De så kallade modernisterna som i vissa renläriga rännilar månade om den platta ytan, skulle för övrigt aldrig ha accepterat den djupverkan som Rehnberg leker med i sin ”natur”. Nu öppnas verken, med psykologen Jastrows ”ank-hare” i minnet, växelvis från ytan ut mot det artificiella rummet – Rehnbergs scenrum med sin osynlige aktör. Och det är i ritualen, själva den performativa akten man bör se styrkan i Rehnbergs regelstyrda måleri.
     Det går inte att komma ifrån att den början som inleddes med de postmoderna har fått stort inflytande även på dagens samtida måleri. Det har sina poänger att bortse från kunskaper placerade i glömskans svepning.

Stockholm 2017-10-25 © Susanna Slöör