Det är en löftesrik tid för konsten. En ny generation konstnärer bär hopp om att det börjar bli dags för nya diskussioner och att de urholkande tråkiga om vem som tillhör samtiden eller inte är över. Dopakten har mist sin betydelse och utrymmet övertas av yngre som inte räds att ta plats och framförallt framhålla konstens poetiska betydelser, dess specifika vikt för att förstå oss som kännande och tänkande människor.

Samaneh Reyhani är ett av dessa starka bloss som lovar gott framöver. Med förbluffande kraft låter hon sina objekt tala om väsentligheter: väsen, som vinbringaren eller guden utanför som frambär bränslet för att öka förståelsen om oss själva. Vinbringaren, saqi-nama, var de sufiska mystikernas eller uppenbarelsernas metafor för överskridanden, möten med det väsentliga bortom men funna i oss själva. Poesin har lånat kraft till den eldsring, den kyss av trä, som möter på skomakeriet.
     Skönt att se ett nytt galleri med höga ambitioner men med klädsamma anspråk ta plats i Stockholms konstliv. Det är löftesrikt i sig.

Samaneh Reyhanis objekt, jag har sett fler exempel i trä, är snidade till en mjukhet som motsägande överskrider materialets kapacitet och förflyttar tanken från här till där, växelvis. Provocerande för en traditionell formalist men upplyftande och förlösande för andra. Omsorgen och allvaret drabbade redan när jag såg hennes bidrag på en stipendiatutställning våren 2016. Hon lämnade Iran efter sin kandidatexamen för att nu i våras ta sin masterexamen vid Konsthögskolan i Malmö. Skolan har de senaste åren skapat en generös miljö för sina studenter att få utvecklas efter egen håg.
     Samaneh Reyhani visar på den aktuella utställningen två verk – eller tre. Förutom ”Saqi” även ”Red Poetry”, som egentligen är två verk, hängande i fönstret på ett lurigt vis som varken från gatan eller inne i galleriet låter ana sin fulla potential. Nålar och vävredskap i uppförstorad skala bärs av trådarna och inuti den intrikata trådhärvan förebådande väven anas en vadderad ring i rött som viskar välkommen, utan att glänta på dörren.

Stockholm 2017-11-15 © Susanna Slöör