Detroitmålaren Dana Schutz väckte stor debatt på Whitneybiennalen i New York tidigare i år. Målningen Open Casket skildrade begravningen av Emmett Till, den svarta pojke som 1955 falskeligen anklagades för att ha visslat efter en vit kvinna, och sedan brutalt mördats av en mobb. Att Schutz, som vit kvinna, målade denna tragiska händelse väckte anklagelser om profit på andras trauma. Några krävde rentav att målningen skulle förstöras. Å ena sidan blev Schutz en symbol för rasförtryck och kulturell appropriering, å andra sidan för yttrandefrihet.
     När Institute of Contemporary Art i Boston visar verk ur det senare av Schutz två decennier som målare, är det förstås svårt att undvika att se utställningen i det ljuset. Det större sammanhanget ger också en meningsfull bakgrund för förståelsen av den kontroversiella målningen.

Carpool © Dana Schutz

Dana Schutz måleri är dels vardagsnära, dels storartat och lite pompöst. Dels i ganska intim skala, dels på sexmetersduk. Gesterna är yviga, färgerna mättade och uttrycken ibland något seriefigursartade. Samtidigt som det förefaller snabbt utfört, är det ett tänkande måleri, med tydliga blinkningar åt olika håll i västerländsk konsthistoria. Hennes ena fot står stadigt i historiemåleriet, den andra i snapshots.
     När det gäller historiemåleriet lånar hon kompositioner och närmar sig ibland parodin. Big Wave skildrar människor som oanande leker på en strand, medan en stor, hotande våg tornar upp sig. Förlagan är Lido av Max Becker. En katastrof väntar, och vi som betraktare vet, men kan inte ingripa, vilket skapar en känslomässig länk.
     Den andra foten står i snapshots, där vardagens små frustrationer skildras. Carpool skildrar på ett komiskt vis våndan av att samåka i en trång bil, kanske till en arbetsplats. Elevator visar på ett liknande sätt vardagens instängdhet i jätteformat. Ibland möts snapshot och historiemåleri, som i Waking Up At Once, föreställande en säng i den röra som en försovning och hastigt uppvaknande innebär. Kubismen gör ett gästspel i Getting Dressed All at Once, som skildrar det vardagliga påklädandet. En konstens arketyp som den badande kvinnan återfinns i form av Slow Motion Shower, mindre idealiserad och med mera tvål i ögonen än hos exempelvis Zorn.

As Normal As Possible visar en person med ansiktet i en stel, blekt upplyst grimas. I bakgrunden står en polisbil. Åter är det serietidningsartat, med ett kryddmått komik. Med tanke på den faktiska skräck många ur minoriteter känner inför att stoppas av polis, blir det dock svårt att roas, och här närmar vi oss kärnan av konstnärskapets provokation.
     Det är ett konsekvent och väl sammanhållet måleri. Målningarna är innehållsrika. Någonting gör dock att utställningen inte riktigt förmår rycka med. De komiska inslagen blir lite halvhjärtade. Vardagsfrustrationerna som lite för tunna, och upplevs som tagna ur en privilegierad tillvaro där få värre saker sker än att försova sig och dela bil. I sig inget fel, och visst finns en finess i att skildra de små vardagskamperna som vore de krigsskådeplatser. Men det gör också kritiken mot Open Casket begriplig. Hade svärtan i övrigt varit djupare, hade det gått att bättre förstå den som en historiemålning av ett av den amerikanska mänsklighetens stora trauman.

Boston 2017-09-27 © Mattias Lundblad