I den mån man kan definiera måleriet som en inre exil är det ett flertal utmärkta konstnärer som associeras med begreppet. Johan Scott bör, som jag ser det, räknas till dem. I dagens medieskugga för en av de mer avancerade konstarterna – måleriet – är inga katter grå; regnbågslandet befolkas av en mängd poetiska aktörer. Men för att behålla sin integritet bör målaren putsa på sitt pansar, och gradvis utveckla en indifferens inför det normativa.

Är det bara en chimär eller är det just den devil-may-care-attityden man anar i Johan Scotts aktuella utställning. Han tycks liksom vända ryggen till. Eller, nej, han är är fortfarande frontalt orienterad men bryr sig väsentligen mycket mindre om att vara till lags. Tjänstvilliga konstnärer är goda instrument för politiska aktörer, för dem med agendor men vars kärlek till konstnärlig mångfald är av den tvivelaktiga sorten. Scott är av ett annat slag: han lyder inte, han gräver.

© Johan Scott

Med ett cupidiskt pilregn riktat mot tidig rörelse- och kraftorienterad modernism (Severini, Balla, Lissitzky), i kombination med en närmast orientaliskt avklarnad jugend-ornamentik, bygger Johan Scott sina föränderliga bildrum. Medveten om ytans relativa begränsningar vad gäller reellt illusionsskapande ger han sig in på materialtekniska lösningar med metalliska grunder.
     Det reflekterade ljuset skiftar och formerna med det. När gallerirummet tillfälligt mörkläggs framträder fondens tre mindre målningar som om de vore belysta inifrån. En paradox – men med beräknad verkan, så enkel men ändå så svårförutsägbar. Kanske kan man dra vissa paralleller med den metamorfos som ikonmålningen genomgår i hantverkarens profana verkstad: från jordbunden materia till sublim existens genom avsikt och cermoniell tradering.

Stockholm 2017-09-18 © Leif Mattsson