Det är i viss mån befogat att tala om ett nytt svenskt målarunder – en kraftfull ström av unga begåvade konstnärer, ofta kvinnor, som finner sin väg in i ett lyriskt och materialorienterat sökande. Ofta finns där även ett naturromantiskt anslag men då utan den tyngande nationalistiska symboliken. Exemplen är flertaliga med namn som Katrin Westman, Jenny Carlsson och som här Julia Selin.

Julia Selin gjorde en succéartad Stockholmsdebut för knappt tre år sedan (2014), då med ett flödande och jordigt måleri som knockade många av oss som inte stött på hennes verk tidigare. Nu återkommer hon med en mångfacetterad och poetisk presentation där även rent figurativa drag gör sitt intåg. Flödet är det samma, det måleriska självförtroendet likaså. Storformat som för ett antal år sedan skulle skrämt vilken ung konstnär som helst, kastar hon sig över utan synbar tvekan. Resultatet blir ofta moget och experimentellt.
     Julia Selin utsätter sig för risktaganden där omtagens offer avsätter naturliga spår och där det måleriska resultatet blir till en poetisk delrapport. Och kanske är det en av de viktigaste förmågorna en målare bör besitta: att behärska verkets linjära tidsflöde, dess början, mitt och många gånger skrämmande avslut.

Stain, 2016, opd, 20x25 cm © Julia Selin	Asics, 2017, opd, 50x40 cm © Julia Selin

Associationerna är flertaliga, ändå svävar man på målet när man försöker ringa in dem. Julia Selin gör bruk av en tradering utan uppenbara egennamn, utan specifika upphovskällor. I verken Acid raid och The sun sets, exempelvis, för hon materialexperimenten vidare mot positioner där utfallet balanseras på en knivsudd; ett misstag, ett dåligt moment, och den lavalikt trögflödande oljefärgen skulle becka igen. Professionell sensibilitet är vad som krävs. Linjespelets vibrato får inte bära smak av det syntetiska, av elpiano om liknelsen tillåts. Där måste finnas ett naturligt anslag som inte dränks av färgens tyngd och materia.

I de få figurativa inslagen vandrar Selin delvis en annan väg, mötande det eviga dilemmat av det igenkännbaras försvårande av den fria måleriska processen. Abstraktion och figuration är sällan såta vänner. Men verket Asics ger mersmak; kanske finns där en naivistisk snarare än en expressiv gestaltning, vilken skapar den nödvändiga förmedlingen mellan de två. Foten som i Terry Gilliams berömda blasfemi (Monty Python) markerar dödlig slutpunkt, har hos Julia Selin försetts med en löparsko, redo till avstamp och språng.

Stockholm 2017-05-31 © Leif Mattsson