I sitt sökande efter ett formspråk som bäst beskriver antropomorfa övergångsformer har Alexandra Skarp, åtminstone tillfälligt, lämnat den tvådimensionella bildvärlden. I Studio 44:s intima projektrum visar hon ett antal skulpturala hybridobjekt där deformationen som begrepp och tanke intar huvudrollen. Det är ett ganska häpnadsväckande bildspråk Skarp gör bruk av. Kameleontliknande ögonglober, som hämtade ur en serietecknad mardrömsscen, stirrar övervakningslikt på betraktaren. Den tredimensionella effekten är djupt illusorisk; påmålade glansdagrar visar sig som återspeglingar från det slutna rummets imaginära fönster.

Alexandra Skarps tidigare experiment med lätt bastardliknande förvrängningar av huvuden och anleten – då som fotografisk produkt – har med The Cabinet fått sin utmanande uppföljare. Det absurda slår följe med det humoristiska; objekten är lika underhållande som de är osannolika. Steget är tämligen långt från de serena kompositioner Skarp visade för ett tiotal år sedan på Konstnärshuset, och lite senare på Galleri Mårtenson & Persson. När det tänjda bandet brister återstår endast den sköna flyktpunkten.
     Om kreativ frihet kan utläsas ur form är det kanske just det vi ser här. Alexandra Skarp framstår i Cabinettserien som konstnärligt verkande i egen domän. Hon räds inte bildpoesins eventuella sammanbrott; hennes projekt är snarare den baklängesdansandes sköna saltomortaler. Associationerna löper till Alienfilmerna och SciFi, såväl som till Polanskis Repulsion med nyckelhålsblickande synförvrängning och psykotisk kollaps – som drömmen betraktad inifrån. Det går naturligtvis också att se litterära kopplingar i överförd form: till Kafka (Förvandlingen), men även till absurdisten, dramatikern och poeten Antonin Artaud och hans språkliga kullerbyttor kring ting och tanke.

Stockholm 2017-10-25 © Leif Mattsson