Det var verkligen dags – en ny basutställning på Skövde konstmuseum har öppnats. Den förra hade med mindre justeringar i huvudsak hängt i fjorton (14!) år. Det har hänt mycket i konsten, pedagogiken och med publiken sedan den var fräsch och aktuell. Den mest markanta förändringen är att ett helt våningsplan av museets två får presentera tre konstnärskap i separatutställningsstora visningar.

Museet har ett uppdrag som styr pengatilldelningen att lyfta fram ”normkritisk konst” i tankar, ord och gärningar. I det här fallet betyder det att man sätter tre kvinnliga konstnärskap i fokus och låter deras arbeten dominera den nya basutställningen.
      Museet har över tvåtusen verk av Anna Sjödahl (1934–2001). De utgör nästan halva museets samling. Varför i all världen och varför just hon undrar många. Varför inte, säger museet, som tog emot donationen.
     Av Anna Sjödahls verk görs en presentation som tycks bestå av flera konstnärer, så tvära är kasten mellan de stilar och uttryck inom modernismens ram hon gjorde. Själva konsten är varken nyskapande eller normkritisk, utan normkritiken utgörs av det faktum av en kvinnlig konstnär får ta ordentlig plats i ett prestigefullt offentligt rum.
    Samma sak med Elli Hemberg (1896–1994). Ädelklassiska verk av högsta karat som har åldrats vackert och med värdighet. Av Ester Henning (1934–1985) visas fantastiska broderier i naivistisk stil och med utsökt färgkänsla. Hon gjorde dem under de 66 år hon var intagen på olika mentalvårdsinstitutioner.

© Albin Amelin © Maria Friberg

I den övriga basutställningen har man rört om i grytan och visar ett delvis nytt urval ur samlingarna i en ny, lätt (men bara lätt), kaxig omhängning. Verken visas tematiskt och indelningen bär inte de vanliga konsthistoriska namnen. Avdelningen med surrealism heter till exempel ”konsten och drömmen”. Någon gång möter man en kreativ kollision som frigör tankarna, som när ett verk av Maria Friberg får visa sin mansbild sida vid sida med en målning av en sotare av Albin Amelin.
     Det känns dock konstigt att ett verk av Andreas Eriksson, regionens store konstnär med stark lyskraft även internationellt, inte finns med i basutställningen. Det är en felaktig prioritering att man inte kan se ett verk av honom på hemmakonstmuseet, särskilt som man har en viktig målning i sin samling.

Det litet mer annorlunda nytillskottet är en avdelning kallad "konsten bortom föremålen". Där visas videopresentationer av ickeartefaktisk konst som till exempel en dokumentärsnutt om en happening av Kjartan Slettemark och en med förlov sagt trist blädderblockspresentation av ett projekt med beredskapsanställda ungdomar betitlat ”Vad är ar ett arbete” av Monique Wernhamn.
     Museet har också omfördelat sina resurser ”från utställningsproduktion till innehållsproduktion.” Det blir spännande att se vad detta kan komma att innebära för oss besökare.

Konsthallen är numera omdöpt till Stora Galleriet. Där visas ett verk, eller snarare ett projekt, under rubriken Harvest, av nya zeeländaren Julian Oliver. Det är ”en fullt fungerande miljövänlig pengamaskin”. Vi får följa dess arbete i realtid på en bildskärm, flankerad av två andra skärmar som visar statistik av olika slag, som produktionsfakta och hur värdeackumulationen utvecklar sig. Det faktiska verket finns inte i utställningsrummet utan står på en blåsig plats vid polsktyska gränsen. Och där producerar ett litet vindkraftverk den nödvändiga energin. Ett ekonomiskt värde skapas fortlöpande, mest när det blåser bra där grejorna står. Fantastiskt!
    Det är den digitala valutan ZCash som skapas. När jag var där hade den här anordningen enligt informationsskärmen skänkt cirka 200 000 kronor till välgörande ändamål. Kanske borde museet skaffa en egen för att bättra på ekonomin.

Skövde 2017-11-08 © Bo Borg