Björn Stampes studerade på Konsthögskolan i Stockholm mellan åren 1990–95. Med sin avgångsutställning på galleri Mejan gjorde han entré som en av de riktigt intressanta unga konstnärerna. Ingen hade sett något liknande, en märklig mix av Death Metal och medeltida konst. Verk med humor, integritet och stor känsla för form, utförd med avsevärd hantverksskicklighet. Han fortsatte under åren obändigt att mejsla fram sina objekt med precision, skärpa och klurighet.
Det fanns något imploderat över både Björn Stampes och hans konstnärskap och det har ibland skrivits om det stumma i hans verk. Men den till synes stumma formen lockar vår uppmärksamhet, kräver vår delaktighet och pockar på att avkodas.
I verket ”Precis” ser man ett objekt som liknar en stängd pizzakartong med ordet ”Precis” i flagnande bokstäver tryckta över locket. En rebus kryddad med melankoli, ironi och humor som ger fingret åt det förväntade och konsensus. Som ett krypterat fuck-you. ”Precis.” Men allting kan vändas till det motsatta. Ingenting är vad det synes vara. Som att Björn Stampes ville visa på tillvarons chimär och mystiska väsen.
Under de senaste åren har ett genuint intresse för Björn Stampes konst vuxit fram i Japan dit han bland annat sökte sig för att ställa ut. Det var med nyfikenhet och förväntan man såg fram emot att följa det fortsatta mottagandet av hans konstnärskap, till dels kongenialt med den japanska kulturen. Så blev det alltså inte.
Om titeln på hans konstnärliga gestaltning på Bromma flygplats ”Ordningen får ej rubbas” var en besvärjelse, har den nu oåterkalleligt mist sin kraft. Ordningen har nu verkligen rubbats och vi står kvar och kippar efter andan, men minns en konstnär och kollega med stor värme.
I nättidskriften Konsten avslutar Björn Stampes sitt svar på frågan om vad konst är till för såhär: ”Som företeelse betraktad är väl konsten inte mer märklig än möjligheten att gå och handla en liter mjölk i mataffären, men vi verkar ha större problem med konsten än med mjölken.”
Stockholm 2017-09-11 © Nina von Schmalensee, Lars Arrhenius, Kjell Strandqvist |
