Det förvånar knappast att Anna Svensson (f. 1973) redan hunnit utföra ett antal offentliga gestaltningsuppdrag. Hennes arbeten är anslående, färgstarka och uppseendeväckande, såväl som njutbart dekorativa. I Nacka, Södertälje, Köping, Örebro och Katrineholm kan man se hennes offentliga verk, och till hösten (2017) invigs ytterligare ett i Varbergs nya idrottscentrum.

Med en estetik och färgskala som tycks hämtad från serietidningsvärlden, i kombination med återspeglande neopop, placerar sig Anna Svensson i ett konstruktivt mellanläge. Vi har de senaste årtiondena sett ett ökat intresse bland yngre konstnärer för det ornamentala och för dekorativ formemblematik. Men sällan i denna självförtroendesäkra kombination. Anna Svensson sticker ut genom sina uppdaterade kurbitsmönster och sitt frimodiga återbruk med bibehållen konstnärlig autonomi.

Installationsvy © Anna Svensson

Det är lätt att fyllas av upprymdhet vid inträdet i Katrineholms Konsthalls aktuella utställning. Det har förmodligen med de höga och distinkta färgackorden att göra, liksom med det minutiösa detaljarbetet. Närstudieplaceringen utmanar och belönar, såväl som den distanserade positionen. Enskildheter som noggrant frammejslade krackelyrslingor, stegvisa övertoningar och färgkaskader inom kontrollerade droppformationer skapar en sammansatthet som i förstone är svår att helt omfatta. Ett koloristiskt flimmer, ett slags optiskt fenomen, uppstår både i skulpturerna och i målningarna.
     Småningom framträder konturerna av former som tycks hämtade från leksaks- eller smådjursaffären: bitringar, nappar och pipdjur i diverse konstellationer – men här uppförstorade till en skala som förskräcker inför det eventuella mötet med den juvenila brukaren.

Sunny Afternoon är den övergripande titeln på utställningen, och det tematiskt rimmande Sunset är namnet på verk nummer ett, beläget vid själva entrén till konsthallen. Sol- och radiala strålformer är ständigt återkommande i Anna Svenssons minst sagt explosiva bildvärld. I Sunset är de koncentrerade till ett slags kluster av bågnande bubbelformer vilka liksom tvingar sig ut från den plana väggytan. Zig-zagmönster förstärker känslan av samlad energi och lek.
     Och det är just det sistnämnda – lekfullheten – som blir det bestående minnet av en mycket intressant utställning där spektralfärgernas efterbilder endast motvilligt avklingar med tiden.

Katrineholm 2017-09-05 © Leif Mattsson