Det har smugit sig in en ny ton i Astrid Sylwans måleri. Eller mer än så: snarare en språklig frontalkrock, ett passerande av elementbeskrivningarnas stadium och de formella återkopplingarna till naturens egen fatabur. Om man någon gång skulle anse epitetet inre måleri som adekvat och användbart så vore det kanske just här och nu.
    I utställningspresentationen talas det om en turbulent tid, om att bryta upp och att börja om. Jag förstår att det går att avläsa som kopplat till rent privata predikament. Men det handlar också om professionella ambitioner och konstnärliga positionsbestämningar, där modet att välkomna kreativa risktaganden har en avgörande betydelse.

Mot natten (detalj), 2017 © Astrid Sylwan

Astrid Sylwans teknik har genom åren förändrats, förskjutits och koloristiskt brutits upp. Genom bruket av spatlar och palettknivar framstår också parallellen till Gerhard Richters färgstarka måleri som tämligen självklar. Men där Richter estetiserar och bygger in Space Age-liknande vibraton i sina färgfält förhåller sig Sylwan mer nyktert distanserande. Det är inte illusionen av tittskåpskaraktär hon eftersträvar, snarare då en deklaration av ytans autonoma betydelse – alltså delvis en kontraposition till Richters förhållningssätt.

Det knakar, prasslar och väser i Sylwans nya bilder – ett onomatopoetiskt måleri där Fjärilshjärta, Sorl och Nyis får sina bildmässiga formekon. Detaljerna styrs också av en snarlikt omslutande begreppsstruktur som helheten (se utsnittet av Mot natten). Förmodligen skulle man kunna beskära bilderna efter eget tycke med "målningarnas DNA" relativt intakt. De framstår på så sätt som närmast fraktala till uppbyggnad och karaktär. Eller som suckulenterna i den biologiska världen, vars minsta beståndsdel bär hela växtens arvsmassa och reproduceringsförmåga. Där finns en obändig livslängtan som jag också läser in i Astrid Sylwans nya måleri.

Stockholm 2017-03-08 © Leif Mattsson