Ella Tillemas förra utställning, här på Galleri Thomas Wallner är tydligt fastetsad i mitt minne. Till exempel bilden av barnet som just nedtecknat det ödesdigra ”Jag vill inte dö” i blodrött på vitt golv, eller väggen av 1000-kronorssedlarna med gråtande barn. Då tolkade jag in en god skopa vänsterkrokar, antikapitalism och skräckfilmsestetik i konstnärens bilder.
     Den här gången är utställningen betydligt mer asketisk med färre bilder och en mer konceptuellt rakare linje. Frågan är om den inte vinner på detta. Budskapet ter sig också starkare än vad asketismen först verkar påskina. Utställningen domineras av två stora målningar av barn mot en monokromt vilsam bakgrund i blått – barnet i första målningen är hennes eget, barnen i den andra är hennes kusinbarn. Utställningens metafysiska drag accentueras i en stor vit cirkel på galleriets betonggolv.

Men här finns ytterligare minst ett betydelsefullt, och för Tillema kännetecknande, drag: Bortvändheten. Inget av Tillemas barn möter min blick. Resultatet är lika stillsamt laddat som den omskrivna bortvändheten hos exempelvis Karin Broos eller Vilhelm Hammershøj. Försiktigt tolkat ser jag Tillemas barn såsom oskyldigt inneslutna i sina egna tankar. Lite mer rakt på – och jag lutar åt detta senare – är det bilder av det obstinata, av (barns) viljor som far iväg utom vuxenkontroll.
      Tillemas lilla (och utlagda) ”Handbok i att fucka systemet” handlar också, mycket riktigt, om att gå mot strömmen och kullkasta ingrodda samhällssystem, ips vips är konstnären tillbaka vid samhällsrevolutionen.
    Sedan blir jag tveksam, ligger protesten bara i mitt huvud, förlagan för hennes barnbilder är ju ”bara” semesterfotografier. Och så har vi, slutligen, konstnärens bild av sig själv – med en blick fylld av skräckfylld koncentration, mycket mer än en nagel i ögat. Ella Tillema vill något, den saken är klar.

© Ana Rebordão

Den portugisiska konstnären Ana Rebordãos videofilmer är om möjligt än mer kontemplativa för mig som betraktare. I en miljö som starkt påminner om renässansens ljusdunkelmåleri figurerar konstnären själv i ett antal scenarier så genomsyrade av tysthet och stillhet att jag först tog videomonitorerna för stillbilder: Stoiskt lugnt betraktar kvinnan en kokande kastrull, lyfter upp ett par ägg ur dess innehåll och vattnar en blomkruka med dess vatten. I en annan scen sitter hon lugnt i en soffa, lyfter upp en docka och rycker loss ett av dockans ben.
      Kvinnan verkar företa förutbestämt inövade ritualer vars repetitiva, starkt teatraliskt iscensatta, sekvenser för tankarna till verk av performancekonstnären Marina Abramovic, samtidigt som färg och komposition gör henne mer hemmahörig hos Caravaggio.
     De båda utställningarna kommunicerar således på ett mycket stilfullt sätt med varandra.

Simris 2017-05-04 © Martin Hägg