Ett aktuellt och angeläget ämne, en del pengar och ett avsevärt ideellt engagemang – betyder det att det blir bra konst? Både ja och nej som vi kan se i den nu pågående utställningen Transition II i Meken i Smedjebacken. Här visar femton konstnärer, svenskar och nyanlända, konstverk som tematiskt anknyter till ämnet migration. Flera av konstnärerna har egna erfarenheter av flykt från krig eller andra mer eller mindre frivilliga förflyttningar.

Vi möts av en film där en svarthårig och mörkögd man iklädd en norsk lusekofta berättar om hur man som nykomling i Norge ska bete sig i olika situationer. Om du blir bjuden på fest hos norrmännen kan de nog bjuda på maten men drickat bjuder de aldrig på. Kommer du dit utan öl är det kört. Norskarna lägger alla ölflaskorna under bordet, sen får de tomma stå på bordet. Det är den kurdiske konstnären Shwan Dler Qaradakis video Norwegian Code, där han själv agerar: en människa i närbild som suckar, ler och talar. Filmen är enkelt gjord, korta sketcher med rubriker när en ny scen startar. Ett förfrämligande tillägg finns i en infälld ruta där en tolk översätter till teckenspråk.

Hållams Linnea Henriksson har de romska EU-migranternas situation som utgångspunkt. Ett romskt läger utsattes för en attack där husvagnar och tält brändes upp. I en lösning av vatten, jord och aska som konstnären samlat från boplatsen lades tyger i blöt. Materialet förändrades, fibrerna bröts ner. De textila fragmenten visas som tryckta återgivningar i en serie bilder, likt arkiverade spår från en brottsplats eller en arkeologisk utgrävning. En vit form, Transformation III, av hopsydda tygremsor har ställts som ett komplement till bilderna. Det är stramt och formsäkert.
      Dessa båda konstnärer visar två skilda förhållningssätt till temat, det ena personligt upplevt och skildrat, det andra indirekt och gestaltat utifrån en idé. Vad säger Henrikssons bearbetning av resterna från lägerplatsen, vad är idén? Askan och smutsen från platsen ges av konstnären en magisk innebörd, en förmåga att i sig själva förmedla ett innehåll. Textilierna som läggs i badet har inget med platsen att göra men används i syfte att symboliskt återskapa den. Temat fullföljs inte i gestaltningen som liksom slutar i ett liknande sönderfall som den visar – en teoretisk konstruktion.

© Björn Olsson

Dler Qaradakis konstnärliga val är helt annorlunda, en berättelse om sociala koder och främlingskap. Det är gjort med stor humor, lite ironi och en viss medkänsla med de konstiga norrmännen och jag misstänker att vi svenskar också kan känna oss träffade.
     Om uppbrott och förhållandet till ett nytt land handlar också Magdalena Dziurlikowskas tre videofilmer. I iscensatta dialoger och situationer berättar hon om sin och sin mammas relation och deras respektive anpassning till en ny kultur. Svårigheterna och konflikterna kan förlåtas genom humor och viljan att se sig själv. Filmerna är mycket välgjorda med genomtänkta och väl komponerade bilder.
     Björn Olsson har utgått från en drönarbild på en överfull båt, flyktingar på väg över medelhavet. Tryckoriginalet karvades fram ur ett trästycke som i sin tur fick formen av en båt. Bilden är tryckt på en bit egyptisk bomull som konstnären hämtat från Kairo.
     Thamer Al Zaidi från Irak har jobbat i ett konstresidensprojekt på en flyktingförläggning och hans lerhuvud uttrycker en ordlös skräck.
     Här finns också mindre dramatiska förflyttningar: Johanna Hästös spår av en performance om långsam landhöjning i Österbotten, en plats som var en ö är inte det längre. Det kräver en genomtänkt gestaltning för att ett performanceverk ska leva vidare i en utställning efter uppförandet.

Sveriges urbefolkning, de renskötande samerna som följer djuren efter årstiderna, förflyttningen är ett livsvillkor. Lena Stenberg har byggt en kåta, ett mobilt hem, med redskap och möbler fastsatta på de lackade släthyvlade björkstängerna.
     Knutte Wester har arbetat i Estland med monument över utsatta barnhemsbarn. En avgjutning av en sjuårig flicka, L, står rakt upp och ner klädd i en enkel klänning. En mörk bronsskulptur, i stället för ben en skör konstruktion av metallpinnar. Naturalismen i kroppen bryts av med en struktur som säger något annat. Vackert gjort om än något övertydligt.
     De riktigt svåra och kanske traumatiserande förflyttningarna finns vid sidan av sådana som ter sig mera vardagliga. Är man beredd att acceptera den spännvidden är utställningen sevärd. Den enskilda upplevelsen och erfarenheten står i fokus – ett bra val, anser jag.

Smedjebacken 2017-04-05 © Maria Backman