Debtfair av kollektivet Occupy Museums bygger på ekonomisk statistik. En vägg i genomskärning visar konsumtionsobjekt som många kan relatera till som orsak till skuldsättning. Genomskärningen är mellanrummet mellan kurvan för globala konstpriser och den för vinsterna i världens största skuggbank Black Rock. I bakgrunden finns Black Rocks VD Larry Fink påstående att New York-lägenheter och samtida konst är de hetaste investeringsobjekten.
     Här sätts tonen. Eftersom man hoppat över ett år i samband med museets flytt sammanfaller biennalen för första gången på länge med ett presidentval. Att den politiska situationen är minst sagt ovanlig märks. Många verk speglar en kaotisk samtid av ökande klyftor och hatbrott.

Debtfair © Occupy Museums

Som väntat är den tekniska bredden stor, med installation, video, fotografi, skulptur, koncept, måleri och nya tekniker.
     Maya Stovall använder i sitt videoverk Liquor Store Theater en antropologisk interventionsmetod. Konkret innebär det att hon koreograferar en dans utanför en spritbutik i hemstaden Detroit och intervjuar åskådarna om deras tankar om staden och konstens roll i deras liv. En bra kombination av antropologi och konst, som förlorar på mycket dålig ljudupptagning.
     Jon Kessler kallar sina verk performativa skulpturer. Exodus är en samling prydnadsfigurer som roterar runt en videoskärm. En mobiltelefon filmar dem samt sin egen signal på skärmen i realtid. Resultatet blir en kaleidoskopisk oändlig loop. Det är en bild av flykt från klimatförändringar och krig, ett par av samtidens viktigaste frågor.
     Några verk är tekniskt tidsbestämda. Jordan Wolfsons Real Violence, gör med Virtual Reality-masker våldsskildringar till närmast en förstahandsupplevelse. 

Claim © Pope L

Men det är kring måleriet biennalen kretsar – särskilt figurativa, ställningstagande utsnitt ur verkligheten.
     Henry Taylors The Times Ain’t A-Changing Fast Enough tar upp de rasistiska motsättningar som hemsöker det amerikanska samhället, och bygger på ett videoklipp av det ögonblick då den svarte amerikanen Philando Castile just dödats av polis.
     Också Aliza Nisenbaum tar ett dokumentärt grepp och skildrar invandrares berättelser i sitt måleri. Hon kallar målningarna “politiska vittnesmål” – ännu en reaktion på Trumps Amerika.
     Frances Stark fyller ett galleri med detaljerade målningar av boksidor från musikern och författaren Ian Svenonius manifest Censorship Now!. Här propageras för att konstnärer måste ta kontroll över censuren, eftersom media styrs av kommersiella intressen.

En anmärkningsvärd kontrovers har uppstått kring Open Casket av Dana Schutz. Målningen föreställer Emmett Till, en svart pojke som mördades 1955 av en mobb efter att falskeligen ha anklagats för att ha visslat efter en vit kvinna. Modern ville att begravningen skulle ske med öppen kista för alla att se. I ett öppet brev hävdar ett par dussin konstnärer och kritiker att Schutz, som vit kvinna, profiterar på Tills död. Gruppen har blockerat målningen under museets öppettider och några anser rentav att målningen borde förstöras.

De tydliga budskapen gör verken tillgängliga, samtidigt som budskapen kan upplevas som grovhuggna på bekostnad av det subtila och komplicerande. Ett svar på och en bild av samtiden, där människor i högre grad än på länge väljer sida.

New York 2017-03-29 © Mattias Lundblad