Symboliken har tätnat, språket likaså. I de nu aktuella bilderna på Galleri Olsson har Kristina Wikström öppnat förlåten till empatins domäner, till igenkännandet och den omslutande ömsintheten. Men ändå överges inte fjärmandet och den begreppsliga distanseringen, det som i någon mån kan sägas vara Wikströms konstnärliga signum. Utställningstiteln är om inte annat en bekräftelse på intresset för bortomseendet och det bortomverkliga (yonder betyder på andra sidan eller dit bort).

Förlagan för den tematiska presentationen är ett gossporträtt målat av den italienske renässansmästaren Piero della Francesca. Välkammad och i stram profil framträder pojken som ett slags upphöjd gudomlighet; de veka dragen tjänar som oskuldsfullhetens märken och tecken. Men som halvt bortvänd finner man här ingen mötande blick. Det gör man istället i ett annat av Wikströms "porträtt", där frontaliteten är närmast påträngande. Inte som en anklagelse, men väl som en svävande fråga.

Kristina Wikström lägger stor vikt vid de visuella hinnor eller skyddande skikt som befinner sig mellan betraktaren och originalet. Det handlar inte om avledande brus i egentlig mening, snarare då om en försäkran om autonomi och distans. Ursprungligen finns här ett fysiskt hantverk med synliga spår, som sedan genom digital bearbetning modifierats för att slutligen monteras bakom diamantglas.
     Det finns inga drömmar som inte kan förslutas, förpackas, förskjutas – ibland bortom hoppet om ett möjligt ljus. I Kristina Wikströms fragment av en liten pojke kan strimmor av förtröstan spåras, trots förfrämligandet och det minutiösa arbetet med att dölja avsändarens handavtryck. Pusselbitar: ett öga, en blick, fragmenten av ett välkammat hår – mer behövs inte för att bekräfta den innerliga avsikten. Bortom estetikens krassa och ofta förvillande valmöjligheter väntar etiken, den som har nödvändigheten till syster.

Stockholm 2017-02-22 © Leif Mattsson