När avancerad teknik tillåts lämna sitt primära funktionsområde, för att presenteras i sammanhang med delvis inverterade förtecken, uppstår stundtals någonting alldeles extra. Och det gör det i Timothy Wilsons (f. 1988) suggestiva ljusinstallation. Låt oss lite preliminärt kalla detta tekniska gränsöverskridande för New Media Art, i brist på mer precisa begrepp.
    Wilsons tillämpningar med uppbrutna laserstrålar, asymmetriska vattencisterner och reflekterande speglar har just det visuella överraskningsmoment som behövs för att besökaren ska förlora sitt skyddande referenssystem. Befriande är avsaknaden av didaktiskt tilltal, hämmande textapparat eller teknikspecifik överinformation. Wilsons verk handlar mer om en visuell performance i rockshowernas och musikestradernas tradition än om forskning i tillämpad laserteknik.

Glas, sten, monokromatiskt ljus, metall © Timothy Wilson

Med en bakgrund utanför det traditionella konstområdet, men med kopplingar till antroposofiskt tankegods, framstår Timothy Wilson som tämligen befriad från hämmande normer om verkets förhållande till plats eller samtid. Visst har ett flertal konstnärer, som exempelvis Olafur Eliasson, Christine Ödlund och David Svensson, arbetat med och fascinerats av ljusets skulpturala förmåga, men det Timothy Wilson gör är delvis någonting annat.
      Genom diffraktion av det monokroma laserljuset uppstår möjligheten att för ögat uppfatta de tre delkulörerna inom additiv färgblandning: röd, grön och blå – en effekt som Wilson tar väl vara på i installationen. Han arbetar också med laserstrålens indirekta synlighet när den passerar genom vatten eller i luft med dammpartiklar. Skira men exakta streck bildas i vätskebehållarna och i deras direkta omgivning. Det är poetiskt, vackert och lätt magiskt.

Timothy Wilson tycks inte primärt, eller åtminstone inte enbart, söka anpassa verken till ett väl definierat system av konstartefakter. Hade vi exempelvis mött dem på Tekniska museet skulle de sannolikt framstått som lika fascinerande, men då naturligtvis försedda med störande informationsskyltar och varningsdekret. Här tillåts de behålla sitt spektralmysterium och vara sköna i egen sak. Den visuella suggestiviteten förblir oanfrätt av förförståelsens slutledningar.

Stockholm 2017-11-01 © Leif Mattsson