Hur skriver man om en konstnär som hävdar att konst inte bör tolkas? Det finns bara ett sätt. Man bortser från det som han säger. Dan Wolgers är en allvarlig gycklare. År efter år fortsätter han gäcka oss med sina kluriga skapelser, som enligt konstnären själv inte bör tolkas alls.
     Men vad har vi konsten till i så fall, även om vi förutsätter att konstens enda uppgift är att finnas till? Att beundra? Att njuta av? Att irriteras eller förfasas över? Allt detta relaterar dock på ett eller annat sätt till en eller annan form av tolkning. Det finns inget objektivt seende. Tolkningen kan naturligtvis inbegripa en mängd olika sakfrågor. Redan en enkel beskrivning är en tolkning där ett visuellt uttryck översätts till ord. Det vet alla som en gång försökt beskriva en färg eller en linje. Det som möjligtvis är en av dödssynderna i tolkningsträsket är när konstnärer tillskrivs intentioner. Dessa vet uttolkaren vanligtvis inte ett dugg om. Tolkningen får tolkaren klä skott för! Nog om detta och rakt på sak efter den långa ursäkten.

Ur serien A-O, Bohman-Knäpper, Sturegatan © Dan Wolgers

Dan Wolgers är aktuell med en trippelutställning. Bohman-Knäpper ställer ut de allra nyaste verken i lokalen på Sturegatan och visar den äldre serien Nattfiskare i det lilla rummet på Rådmansgatan. Alldeles om hörnet passar Galleri Mårtensson & Persson på och plockar fram godbitarna ur sin egen Wolgerssamling. Utan ett uttalat samarbete gallerierna emellan har det uppstått ett spontant och trevligt projekt. Allt bottnar självfallet i den wolgerska konstens säregna gåta, som får Marcel Duchamp och Ludwig Wittgenstein att lyckliga le i sina gravar. Det är trångt i gallerirummen, men det gör inget. Wolgers återuppfinner och sätter fyndigt ihop gamla ting som tillsammans trivs i trängseln.

The Fancy, 1998, Galleri Mårtenson & Persson, Karlavägen © Dan Wolgers

I samband med utställningen på Spritmuseum för inte så länge sedan konstaterade författaren och journalisten Lena Andersson träffande att Dan Wolgers hela tiden gör samma sak. (Läs absolut deras bok Egentligheter!) ”Gammalt” och ”nytt” flyter skarvlöst samman i hans konst. På alla sätt och vis och i alla avseenden.
     Ett slående exempel är sviten A–O, som består av dubbelramade gamla speglar som har fått ett nytt flott liv i den vita kuben. Stora, små, skitiga och blanka. Ramar i ramar, ruta efter ruta. Speglarna fyller hela gallerirummet. Lite som Alice i Spegellandet undrar undertecknad något förvirrat: ”Vänta nu… Har Wolgers inte visat detta förut?”
      Nej, faktiskt inte. Objektserien är ny. Gammalt är uttolkarens nyfikna anlete som förföljer henne vart hon än vänder sig. ”Konsten visar en människa som betraktar sig själv.” Dan Wolgers motto passar kongenialt med utställningskonceptet. Han tar alltid humor på allvar och drar tolkaren vid näsan igen – det är ett alldeles strålande konstnärligt grepp.

Stockholm 2017-11-22 © Joanna Persman