Den brittiska målaren Lynette Yiadom-Boakye (f. 1977) är aktuell med sjutton verk utförda på beställning av New Museum. Hon arbetar i närheten av en europeisk porträttradition med icke-vita människor, vilka sällan spelat huvudroller i den, fångade i ögonblicksbilder. Frånvaron av den europeiska visuella kulturhistorien understryks genom att personerna är placerade i endast antydda rum. De flesta upplevs som interiörer, med 8 am Cadiz som undantag. I vissa av porträtten är djur medaktörer, som katten i In Lieu of Keen Virtue och ugglan i The Matters. Platserna och personerna är fattiga på berättande sammanhang. De märkliga titlarna ger inte mycket vägledning och skapandet av mening förs i hög grad över till betraktaren. Därmed adderas politisk, eller åtminstone samhällskommenterande mening.

Det tycks vara minoritetens svårfrånkomliga öde att alltid förstås genom sitt minoritetskap på ett sätt som den som tillhör majoriteten slipper – något som författaren Toni Morrison har satt fingret på. Det blir ett alltför trångt fönster att se konsten genom, och det är något Yiadom-Boakye på ett effektivt sätt använder sig av. I en intervju har hon sagt att ”människor brukar läsa in politik i det faktum att jag målar svarta personer, och komplexiteten i detta är en avgörande del i mitt arbete”. Grunden till hennes arbetsmetod kan spåras till tiden på Falmouth College of Art och Royal Academy – miljöer dominerade av vita, där hon med rötter i Ghana stack ut. Arbetet blir idag en förlängning av och kommentar till detta.

Ever The Women Watchful, 2017, opd, 200 x 130.5 cm © Lynette Yiadom-Boakye		Medicine At Playtime, 2017, opd, 200 x 120 cm © Lynette Yiadom-Boakye

I metoden ingår också att de avbildade personerna endast existerar i hennes fantasi. Det är en kuslig upplevelse att ta del av hur verken går precis vid sidan av förväntningar och tradition. Gester och kroppshållning är realistiska och man kan tydligt föreställa sig att porträttsittningar ägt rum, särskilt i An Amber Cluster, och Vigil For A Horseman. I några fall, som i dansporträtten Light of the Lit Wick och Carve a Corpse For Care, upplevs det som att fotografier använts som förlaga.
     Yiadom-Boakye arbetar fort. Varje målning får sällan mer än en dag. Överlag hålls en ganska dyster jordfärgskala, ytterligare dämpad av de mörkröda väggarna och den måttliga belysningen i konsthallen. I de fall hon väljer att bryta den med kraftig karmosin och kadmiumfärger ger det en desto starkare effekt och en lätthet.

Utställningen träffar på många sätt rätt. Den sätter igång tankeprocesser om tillhörighet och utanförskap kopplat till etnicitet. Att motiven inte finns i den yttre världen men upplevs hämtade ur vardagen är imponerande och lätt obehagligt.
     Samtidigt som utställningen hänger väl samman med konstnärens övriga produktion är det svårt att komma ifrån känslan av att den stressats fram. Vissa av målningarna upplevs genom den snabba metoden mer som ofärdiga än som spontana. Att utställningen beställts i sin helhet bidrar troligen till intrycket. Den stora behållningen, om än inte unik, är hur Yiadom-Boakye gör sin personliga erfarenhet allmängiltig och engagerar betraktaren att komma till insikter och ifrågasättanden i relation till verken.

New York 2017-05-24 © Mattias Lundblad