Hilma af Klint hade sitt eget bilduniversum som hon reserverade för sig själv, sina närmaste och för framtiden. Med sekelskiftet och nya upptäckter som röntgen och evolutionsteori kom strävan efter djupare förståelse av människans tillvaro i världen. Samma år som det spiritistiska sällskapet bildades gick Hilma af Klint med. Sällskapet De Fem sammanträdde för seanser och automatisk teckning.
     Planer på att fylla ett tempel med konst lades fram och uppdraget tillföll af Klint. 193 målningar utfördes mellan 1906 och 1915, och det var inte blygsamhet utan kontroll som fick henne att bestämma att Målningarna till templet skulle visas först tjugo år efter hennes död, då världen skulle vara mogen. Hon föregick Kandinsky, Malevitj och Mondrian med flera år med ett för tiden unikt andligt och mystiskt motiverat abstrakt måleri, och av allt att döma fanns ingen koppling mellan dem.

Guggenheimmuseet kallar sin Hilma af Klintutställning Paintings for the Future. Det första som möter en i utställningen är De tio största och de upplevs mycket riktigt som långt före sin tid. Förenklade former hämtade ur svensk folkkonst vävs samman med representationer av vetenskapens osynliga fenomen. Målningarna med sina samtidigt milda och intensiva färger och rejäla storlek hopträngda i samma rum är både meditativa och överväldigande.

Vä: Hilma af Klint, Kunskapens träd, nr 5, 1915, från Serie W, akvarell, gouache, blyerts och metallfärg på papper, 45.8 x 29.5 cm © The Hilma af Klint Foundation. Foto: Albin Dahlström, Moderna Museet (Klicka på bilden för högre upplösning) Hö: Hilma af Klint, Grupp 1, Urkaos, nr 16, 1906-07, Serie WU/Rosen, opd, 53 x 37 cm © The Hilma af Klint Foundation. Foto: Albin Dahlström, Moderna Museet

Templet blev aldrig till i sinnevärlden, men den tänkta arkitekturen var inte helt olik Guggenheimmuseets spiralformade utställningsrum, som leder till en hänförande resa genom det omfattande arbetet. Kollektiva automatiska teckningar som De Fem utförde leder in i serien, där af Klint tar över “det stora uppdraget”, och in i Urkaos och Evolutionen, mot de slutliga Altarmålningarna genom ett symboltungt måleri som för samman konst med de nyandliga rörelser som af Klint intresserade sig för.
     I måleriet, och inte minst i gruppen Svanen spelar motsatsförhållanden, som hon menar krävs för balans i världen, viktiga roller. Gult och blått representerar i gruppen Duvan manliga och kvinnliga energier som möts i det harmoniskt gröna enligt Goethes och teosofins färglära. Målningarna varvas med uppslagna anteckningsböcker som visar ett litet urval av hennes jättekatalog av symboler och bokstavskombinationer. Det ges också smakprov på hennes konventionella och klassiskt skolade arbete, som betalade räkningarna, och visar något av vad hon frigjorde sig ifrån i sitt radikala abstrakta arbete.

Tempelmålningarna efterföljs av ett striktare arbete utan seanser, men med fortsatt andligt sökande. Det upplevs i sammanhanget lite olyckligt som en svans som drar ner energin där det följer på det mer utsvävande måleriet. 1986 visades Hilma af Klint första gången i USA, men hon har hittills inte varit särskilt känd här. Inte alltid skrivs konsthistorien linjärt, utan viktiga pusselbitar skrivs in i efterhand.
     Utställningen på Guggenheim, för övrigt som första svensk, är en viktig markör som befäster Hilma af Klints roll i konsthistorien. Just som hon planerat, kan man ana. En viktig, besynnerlig och egen roll, som en föregångare i konsten men med mystiken, inte konstvärlden som motor.

New York 2018-10-18 © Mattias Lundblad