Alla som sköljt ur en skål färgad av uppätna blåbär överraskas av effekten; från att ha varit eldigt rödblå utlöser resterna tillsammans med det rinnande vattnet en märkligt kallblå ton. Eller jämför med när bären blandas med mjölk.
     Magnus Alexandersson har i sitt grundliga utforskande av färgtonernas möjligheter i den aktuella utställningen koncentrerat sig just på blått i hela dess omfångsrika register. Såväl i valör som i kulör låter den blå färgen sig pressas isär av ljus och mörker, som av andra färger som rött över violett till kyligaste grönt. Att åstadkomma en likartat mörkt gul ton är i jämförelse omöjligt. I det blå registret som oftast uppfattas av det mänskliga ögat som mest njutbart ryms de flesta målarpoetiska möjligheterna. Men det är också vanskligt att kontrollera resultatet då tonerna lätt förför men även drar iväg med såväl konstnär som betraktare in i rent meditativa upplevelser. Blåmålaren Yves Klein är väl det mesta kända exemplet. Mången konstnär har varit och bränt sig i detta det rikaste omfång av möjligheter.

Magnus Alexandersson tar sig an uppgiften med konsekvens; tidigare landvinningar att ställa toner mot toner i det intrikata bandmåleri, som han särskilt under senare år har utvecklat, kommer väl till användning. På den aktuella utställningen utgår verken från flyktpunkten i horisonten som håller de olika stjärnstrålande planen på plats. Målningarna får en säregen djupverkan och momentan platthet. Samtidigheten av motsatser kan påminna om optiska fällor som den berömda ank-haren som tvingar ögat från den ena positionen till den andra.
      Magnus Alexandersson pressar brinnande ljus som om han fångat norrskenet att direkt experimentera med, eller en stadsljusförgiftad natthimmel. Det är dovt, lite skrämmande, definitivt allvarligt och skönt på en och samma gång.

Stockholm 2018-02-28 © Susanna Slöör