En del av konstnärerna på All Too Human har använt livet som inspiration och gestaltat sittande modeller och det omkringliggande landskapet. Några har kombinerat olika sorters inspirationskällor för att gestalta andra scener, andra berättelser. Oavsett, har dessa konstnärer rört sig bortom en idealistisk eller naturalistisk framställning för att istället fånga subjektet på ett känslomässigt sätt. London är den stad där de flesta av de representerade konstnärerna levt, studerat och varit verksamma. Det är det senaste århundradets måleri som är representerat i utställningen, från 1920-talet fram till nutida måleri.

Jenny Saville (f.1970), Reverse, 2002-3, opd, 2134 x 2438 mm © Jenny Saville. Courtesy of the artist and Gagosian

Här finns verk av den oroande mänskliga figurens konstnär Francis Bacon, verk av Lucian Freud med sina rikt varierade hudtonsnyanser och precist linjära stil med tunt målade dämpade färger. Bland annat visas Girl with a Kitten från 1947 där hans första fru Kathleen Garman är avbildad mot en beige vägg, hållandes en kattunge i ett fast grepp. Notera Kathleens stora ögon och frånvarande blick, reflexerna i hennes pupiller, i kattungens pupiller, kattögonen riktade mot betraktaren, de statiskt elektriska hårstråna i Kathleens vågiga hår, samma nyans som kattungens päls, den mjukt ljusblå dräkt som Kathleen bär, skuggorna i hennes ljusa hy, silverljuset över målningen.
     Här finns också Michael Andrews lugnande fina sommarminnesmålning Melanie and Me Swimming från 1978 och verk av Jenny Saville samt Lynette Yiadom-Boakye som arbetar i traditionen att fånga det mänskliga livet, samtidigt som de för det figurativa måleriet i nya riktningar.

Någon dag innan jag ser utställningen möter jag en hemlös musiker som spelar sina egna låtar vid tunnelbaneutgången. Hans röst är så drabbande att jag böjer mig ner och frågar vad han heter. ”David”, svarar han. ”Som Bowie. Fast du lever”, replikerar jag. Det hade han inte tänkt på.
     Jag kommer att tänka på honom när jag ser All Too Human eftersom det här är en utställning som handlar om människor. Människor. Inte ideal, inget skönmåleri, utan det som gör oss mänskliga och det som i det mänskliga förenar oss. Den här utställningen är ingenting utan sina besökare. Det är som om den då blir ännu tydligare därför att den handlar om att vara människa. En sak har vi gemensamt. Vi är vid liv.

London 2018-06-23 © Emelie Ånskog