Retrospektiven över Birgitta Anderssons konstnärliga livsverk är en stark vittnesbörd och omtumlande odyssé – från stillheten i det melankoliska småländska skogslandskapet till sydliga länders dramatiska hetta och livspuls. Det är ett direkt måleri, avskalat alla manér. Styrkan ligger i färgkänslan, men också i integriteten och närheten i de mänskliga mötena, där skildringarna av karaktärer och sinnesstämningar blir en ömsint upphöjning och hyllning av den vanliga människan.

Strävan att fånga "verkligheten som den är nu" förklarade Birgitta Andersson redan på 1970-talet med egna ord: "Det är ett slit att få färgen att motsvara upplevelsen... mycket kan störa en på vägen och få en att glömma hur det kändes, det viktiga."
     Tiden som lagts ner märks i alla skiftningar och lager, kontrasterna mellan varmt och kallt. Spänningen finns i en oros- och ödesmättad känsla under ytan, samtidigt med stillheten och den frysta tystnaden i ögonblicket. Det är här magin uppstår.

Maria överlämnar kransen till Kristus © Birgitta Andersson

Den omfattande utställningen rymmer totalt över hundra verk, såväl oljemålningar som subtila miniatyrer av torrgravyrer, etsningar och akvareller. Sammantaget ger det en fullödig bild av ett konstnärskap som verkat i det fördolda, där skapandet varvats med slitsamt arbete i storkök.
      Kontakten med yrkeslivet och människorna märks i autenticiteten. Hon har inte rört sig i konstkretsar utan arbetat enträget i sin ensamhet. Hon sällar sig på så vis också till den strömning som märks idag, där värdet av människans vardagsarbete och hantverk lyfts fram som en lösning på baksidorna av det tekniskt framstående samhället.

Sammansättningen av verken skapar dynamiska och intressanta möten, där de oberoende av årtal placerats både i grupper av motiv – som kvinna med fågel – eller efter länderna hon besöker kring Medelhavet, Sydamerika och Nordafrika. Naturen är påtaglig, ständigt närvarande som uttryck för människornas tankar och känsloliv.
     Det finns också ett humoristiskt drag blandat med det vardagstyngda melankoliska som väcker hopp och förtröstan.
Ett religiöst tema återkommer, där det bränner till på djupet. Jungfru Maria i Peru ridande på en åsna eller Jesus liggande på marken framför Maria för ner det ikoniska från sin piedestal till mänsklig nivå, och gör det mer gripbart. Hon jämställer också sitt eget sökande i måleriet med tron.

Jönköping 2018-02-28 © Ingeli Aalto