Torsten Andersson (1926-2009) tillhör de odödliga innovatörerna; hans bångstyriga bildspråk både förebådade och blickade bakåt. Hill möter framtiden vore kanske en rimlig sammanfattning. För om det är något som Torsten Andersson står för så är det kunskap om traditionen i kombination med en vilja att skriva om det kommande. Han lyckades som få genom sin dekonstruerande målarteknik både skaka om och bekräfta. Med trulig motvallsikonografi håller han det inställsamma på behörigt avstånd. Här finns inget av medstrykande eller dekorativ karaktär; den sammansmälta drömmen om en målerisk himmel för de säregna får sin bekräftelse och utpost.

Måsen, 1977-83, opd, 108 x 142 cm © Torsten Andersson

Utställningen på Galerie Nordenhake, i samarbete med Torsten Andersson Foundation, har närmast museala kvalitéer. Med ett drygt tiotal målningar bekräftas och förmedlas hur Andersson kom att bli den centralfigur inom figurativt måleri han idag är.
    Hans nästan barnsliga förtjusning över en darrigt svällande linjeföring, i kombination med trumpetande signalfärger, ger målningarna en omisskännlig torsten-anderssonsk karaktär – ett inmutat område där ingen annan konstnär ostraffat gör entré.

Ändå är det så mycket som känns igen eller förefaller bekant i Torsten Anderssons konsthistorieekande bildvärld. Vad det gäller teckningen finns här vissa drag av en Robert Motherwell i otippad kombo med Brice Marden och svenk folklore-naivism. Till detta kommer textinslag och tituleringar som erbjuder en associationskarta där både Elis Eriksson samt sjukdoms- och särlingskonst med lätthet ryms.
     Men med den starka autonomitet som Torsten Andersson representerar uppstår ändå aldrig någon tvekan om upphovsmannen. Det är som om varje enskild målning vore ett signaturverk med fullständig DNA-uppsättning. Det handlar om ett starkt och särpräglat konstnärskap med sublima övertoner.

Stockholm 2018-05-09 © Leif Mattsson