Ansikten är och har länge varit en bärande del motiviskt i Erland Brands teckningar och måleri. Men frågan är om inte den här aktuella serien är en höjdpunkt efter drygt sjuttio års sökande efter vad som ryms inom våra skal av liv. Perspektiven blir lätt hisnande inför Erland Brands gärning. Han fyllde i dagarna 96 år, började som elev till Endre Nemes 1947 på Valand. Han arbetar oförtrutet vidare varje dag, fullständigt fri från omvärldens förväntningar och krav.
Den aktuella serien av målningar är privat och anledningen till att vi får ta del av den är tillskyndarna bland yngre vänner och konstnärskolleger. I det här aktuella fallet är det konstnären Yngve Brothéns hängivna arbete som givit resultat. Utställningen är ett samarbete med Konsthallen Lokstallet i Strömstad, som Brothén leder.
 |
Utställningsvy med ljudande piano |
Det är inte ofta som det speciella hugget i bröstet känns och ögonen tåras inför det enskilda konstverket. Erland Brands ansikten bryter ned vardagsmotståndet och gör mig hudlös inför styrkan i den yttersta erfarenheten av det förgängliga – det trotsiga motståndet. Här står någon orädd och ser för mig över det möjligas gräns, men det är att göra det lite enkelt för sig att hänföra upplevelsen enbart till en lång gärning i måleriets tjänst.
Erland Brands ansikten väcker i ett slag insikten om människans självklara tillkortakommande. Hon kan inte se sig själv eller ta del av hur hon verkligen är och ter sig inombords. Ögonen och övriga sinnen är alla riktade mot världen – utåt. Vi är hjälplösa och blinda inom oss och får lita till organismens översikt och kontroll. I Erland Brands ansikten sker omvändelsen och han möjliggör för oss att se inåt och resa i kroppens kött, vätskefyllda hålor och hinnor. Ansiktena är reducerade som buljongtärningar och uppbyggda av ateljéspillet och de enkla materialen.
 |
© Malin Ida Eriksson |
Övriga deltagare tar alla fasta på att låta det obetydliga tala som utställningstiteln visar. Malin Ida Eriksson låter sin keramik tala och krossas av det bläckfyllda vattnets tyngd. Hon studerar på mastersnivån på Konstfack och visar återigen hur handens arbete, hantverkets styrka, inspirerar till konstnärligt tilltal. Förutom installationen som uppstod under vernissagen visar hon även en tidigare seans där bläckets vätskefyllda tyngd pressat sönder de keramiska kärlen. ”Teckningarna” på väggen visar spåren av händelsen.
Jenny Magnussons platsbestämda verk smyger in som lågmälda kommentarer till Erland Brands sammanfogande arbetssätt. Hon söker de överblivna byggmaterialen och ställer samman till högar med tydliga riktningar. Med hjälp av tejper fogas hennes tillägg samman med lokalens naturliga golvslitage och rumsuppdelning.
Johan Söderström använder grov- och finspackel för att bygga upp sina målningar. I torkprocessen uppstår krackelyr som i ett slag åldrar bilderna och riktar blicken inåt och bakåt. Suggestiva landskap och antydda stilleben fäller ut sitt innehåll och låter abstraktionen omfamna dem, definiera dem.
Lars Göran Nilsson återhållsamt fragila måleri, blottar de själsliga rummen som ökenlika hägringar – svävande som drönare att jämföra med Erland Brands intensivt verkande inre fjärrskådare.
Centralt i rummet ljuder Arvo Pärts musik ur den glänsande svarta spindelns inre – Tranströmers välkända metafor om flygeln bygger och förstärker bildpoeternas samtalande rum.
Trollhättan 2018-10-09 © Susanna Slöör |
© Erland Brand
(Klicka på bilden för högre upplösning)
© Erland Brand
© Jenny Magnusson
© Johan Söderström
© Lars Göran Nilsson
|
