Begreppet antropocen, människans tidsålder, var under Barbro Bäckströms tid som konstnär ännu inte på förslag som en ny geologisk tidsålder. Endast 51 år gammal gick hon ur tiden 1989, mitt i en konstnärlig utveckling som hade människan i centrum. Rättare sagt: det avtryck människan lämnar efter sig i konstnärliga, poetiska, visuella och filosofiska formuleringar.
     Nu när Fabriken i Bästekille ordnar en återblickande sommarutställning återupplivas hennes konstnärskap med inlånade verk från både Malmö konstmuseum och Wanås Konst. I en filmad intervju berättar hon även om sina offentliga uppdrag som kom att bli åtskilliga under hennes liv. Fabrikens verkstadshall utgör en meningsfylld kontrast till hur vi kan läsa och tolka Barbro Bäckströms konst i dag.

Till skillnad från innehållet i ordet antropocen, en tidsepok då människans inverkan på jordens klimat och miljö rubbar balansförhållanden för framtida överlevnad, är människan i Barbro Bäckströms värld ännu alltings mått på ett positivt livsbejakande sätt – som en legering av arvet efter grekiskt arkaiskt skönhetsideal och personlig känslighet för naturintryck och sinnenas minnen. Med sinnenas förfining kan hon få det hårda material hon använder att sublimeras, genomsjälas och gör det vikt- och tidlöst. Lena klipphällar, vind och vatten eller havets vågor ruvar inte på farligheter och undergång, de ses tvärtom som livets vagga och helande tillflyktsorter.

Tidigt intresserar Barbro Bäckström sig för just avtrycket, med betoning på tryck som kan vara hårt och pressat så att det till och med lämnar hål efter sig, men också mjukt och antydande som snarare skapar höljen och skydd. I efterkrigsmodernismens efterföljd söker hon sig vidare, gnider och smeker fram formerna, först som frottage och graffiti eller stora fladdrande sjok i glänsande aluminium som skapar rum och rörelse i rummet. Snart har hon hittat järnnätet som arbetsmaterial som under hennes händer förefaller som lätta fladdrande sidentyger just lyfta från vilande kroppar med deras former ännu i behåll.
     I själva verket kräver arbetet hårda nypor, hammare och sax, och noggranna transporter. Detta kroppsliga arbete finner sin motsvarighet i valet av motiv som under 1960- och 1970-talen just är kroppen, dess utsida men även insida. Magens buktning med den lätt antydda naveln är också platsen för ett växande liv. Kropparna svävar som antydda reliefer, de är elastiska torser utan huvud i drömskt dansande rytmer. Det estetiska självförtroendet håller sig på hitsidan av tröskeltillstånd och det sakrala allvaret utesluter både apolloniska höjder och dionysiska excesser

Skyltar manar besökaren att inte röra vid verken, men fingrarnas nyfikenhet är svår att styra. Barbro Bäckströms skulpturer väcker sinnena; vi känner vinddraget, ljuset och ja, den taktila klåfingrigheten pockar på, den vill känna nätens skrovlighet och skålarnas rundning. En bronssnäcka skärper till och med öronens minnen; hur låter sfärernas musik i en snäcka lyft mot örat?
     Barbro Bäckströms nätskulpturer väcker nästan en svindelkänsla idag; närheten och intimiteten de utstrålar är på väg att vändas i förlust. Hon gick vidare i sitt skapande. Utställningen visar en rad verk där ljuset börjar mörkna och jordens dragningskraft ger formerna tyngd och gör dem till lod. Intrycket av tidlös varaktighet ersätts nu av ett streck i tiden, en cesur, och en oroande närvaro. Det tyngdlösa svävandets balansakt förvandlas till ett fall som hejdlöst störtar från höjden mot djupet. Det är hisnande.

Motala verkstad 1968-1969 Landskrona Fotos samling © Jean Hermanson (Klicka för att se bilden i högre upplösning. Öppnas i nytt fönster.)	Palme och betongarbetare, 1968 Landskrona Fotos samling © Jean Hermanson

Jag fortsätter min vandring i Fabriken mot Jean Hermansons fotografier och kommer åter på fötter. I en av hans fotografier balanserar en byggarbetare lik en cirkusartist med armeringsjärn över sitt huvud. Ett klassiskt rent foto med en styrka i uttrycket. Dokumentärfotografen Jean Hermanson gick bort 2012 vid 74 års ålder och efterlämnade ett livsverk som förvaras i Landskrona Fotos fotohistoriska arkiv. Nils Petter Löfstedt, hans tidigare assistent, vän och kollega ansvarar för urvalet.

Av alla Jean Hermansons projekt visas i Fabriken hans arbetarbilder, kompletterade med en fängslande ärlig och stark svit om barn i Dublin från 1967. Hermanson dokumenterar arbetets historia och villkor från en tid som i dag snart är glömd. Han möter arbetarna i fabriker, varv och verkstäder med empati och respekt. De framträder i bilderna som starka individer, varken offer eller hjältar. Vi ser i några träffsäkra bilder till och med Olof Palme föra livliga samtal med arbetarna på en rast på fabrikens gård.
     Den visuella gestaltningen, bildseendets skärpa i ögonblicket, är avgörande för Jean Hermansons bilder. Estetiken är genomgående klassiskt balanserad med känsla för värdet av gråskalans och ljusets rikedom. Den omfattande produktionen fängslar. När det blir stängningsdags är det svårt att slita sig från den en och en halv timmes långa guldbaggebelönade filmen Himlens mörkrum som Nils Petter Löfstedt färdigställde 2017.

Bästekille 2018-07-10 © Kristina Maria Mezei