Filippa Barkmans utställning består av fyra fotorealistiska kolteckningar av människokroppar, där motiven blir mentala känslokartor. Utställningen är uppbyggd på ett och samma tema, där det går att tolka bilderna som konstnärens egna erfarenheter av moderskapet. Med små förskjutningar och variationer porträtteras förhållandet mellan mamman och barnet. Ytorna skimrar av pulveriserat kol, nedtecknat på stora porösa pappersark. Det kalla skiftar med mjuka övergångar mellan vitt, grått och svart.
     Många av oss kan nog identifiera sig med kvinnan med den totalt utmattade kroppen och den lite degiga magen. Den fysiska tyngden hos kropparna är påtaglig, men samtidigt förefaller de sväva i ett totalt tomrum, där centralperspektivet är obefintligt och figurerna befinner sig i det icke-rumsliga.

Twine II, 2018, 125X265 cm, kol på papper © Filippa Barkman

I Twine I är känsloläget och kropparna lågmält frammodellerade, men uttrycker på samma gång en emotionell intensitet. Symboliken är starkt kopplad till den kristna ikonografiska traditionen som i den västerländska konsten sedan årtusenden tagit uttryck i exempelvis kulten kring Jungfru Maria och Madonnan.
     Motivkompositionen är framställd enligt klassisk Pietà, med kvinnan som med nerböjt huvud tröstar och omfamnar barnet. Mellan de två kropparna finns en tredje kropp – det lilla syskonet – som klämt sig in för att markera sin plats i familjen. Mellanrum saknas helt mellan gestalterna. Kropparna och hjärtslagen blir ett och samma.

Möjligen är det inte konstnärens ambition, men här finns även potentiella associationer till den franske psykoanalytikern Jacques Lacans teoretiska ramverk om hur jaget konstrueras genom identifikation och hur sammanbrottet alltid ligger på lur.
     Mest påtagligt är detta i Twine 111, där man vid första anblicken ser mamman med barnet, men oväntat upptäcker mormoderns svullna ben som sticker fram. Kropparna blir klaustrofobiskt sammankopplade och insnärjda i varann. Mormodern framträder som en skuggkropp. Hon finns där, vare sig vi vill det eller inte. Anslaget i motivet är skickligt uppbyggt i en starkt förtätad stämning, men balanserar ibland på gränsen att bli för privat, eller åtminstone känslomässigt påfrestande.

Stockholm 2018-05-23 © Silva Malmsten