Georg Baselitz, född Hans-Georg Kern, såg som sjuåring Dresden bombas. Med tiden blev han en av de framstående konstnärer som reste sig ur Tysklands ruiner efter andra världskriget, och tog landets historia genom nazism och kommunism som konstnärligt krut. Detta var tydligt på Moderna Museet i Stockholm som häromåret lät Baselitz 60-talskonst uttrycka det förtryckta minnet av kriget. Vägen till konstnärskapet kantades av uteslutning från en östberlinsk konstskola och flykt till väst. Influenser från sovjetisk illustrationskonst och afrikansk skulpturkonst har informerat hans bildspråk.

Det var hos galleri Michael Werner i Berlin allting började med en skandalomsusad debututställning 1963, för vilken man under två år försökte sätta dit honom för pornografibrott. Michael Werners New York-galleri av idag ligger halvt undangömt bakom en ringklockeförsedd dörr en trappa upp i en pampig byggnad vid Central Park, och där råder inget rabalder. En ganska tydlig bild av tidens gång och konstens roll i den.
     Michael Werner, konsthandlare från Köln, beskrivs ofta som hjärnan bakom det stora intresset för tyska konstnärer hos amerikanska samlare. Av persongalleriet att döma är det en uteslutande manlig miljö. Baselitz själv räknar abstrakt-expressionisterna Willem de Kooning och Jackson Pollock till sina stora influenser på amerikansk mark och likt den sistnämnde arbetar han gärna på golvet. Perioden som visas, 1977-1992, är också den då han med möda nådde sin publik i USA.
     Materialet i utställningen spänner från teckningar på papper till stora oljemålningar på trä. Han är inte alldeles lätt att ta till sig, och galleriet ger inte mycket hjälp på traven med vägledande texter. Antagligen passar det konstnärens intentioner väl.

Akt und Flasche (Nude and Bottle), 1977. Oil, tempera on wood. Two parts; each: 250 x 170 cm. © Georg Baselitz. Courtesy Michael Werner Gallery, New York and London

Baselitz har vid den aktuella perioden arbetat in sig i det mest omtalade och kännetecknande draget i sitt breda konstnärskap: att vända figurationen upp och ned. Målet är att frigöra form från innehåll. Abstraktionen tas vidare med det grova fingermåleriet.
     Han låter päronträdet växa upp och ned i 1978 års Birnbaum I, en fyrdelad målning på trä i de rejäla måtten 170 x 250 cm vardera. Trädets organiska form blir därmed rena måleriska former. På motsvarande sätt förhåller det sig med diptyken Akt und Flasche (nakenstudie och flaska) från 1977.
     I 1989 års kolteckningar, en serie om 22 obetitlade men med samlingstiteln Lettre International inom parentes, fortsätter upp-och-nedvändandet. Han vill låta bilden i sig vinna kampen mot den på förhand uttänkta idén. Visst befriar det ögat från alltför uppenbara associationer som riskerar att med förförståelse färga upplevelsen, men jag kan inte låta bli att undra om man inte överdriver radikaliteten i detta enkla knep.

När man vant sig vid den på-huvudet-ställda figurationen blir det i utställningsrummet intill än mer abstrakt med 90-talets verk på papper i stort format, de flesta obetitlade och bestående av kluster av blyertspunkter och pastell mot vitt. I samma stil går oljemålningen Serge.
     Det går undan när Baselitz arbetar, inte sällan är verken utförda under en enda dag. Han ser det som en plikt att förkasta traditioner. Även om dagens konstpublik är mer härdad och Baselitz verk knappast manar till konfiskering, fortsätter han att finna nöje i att förarga sin publik som sällan hittar mallar att jämföra hans konst med. Priset är att upplevelsen då överskuggas av en frustration i att försöka skapa mening och sammanhang.

New York 2018-02-07 © Mattias Lundblad