Två unga New York-konstnärer visas på Institute of Contemporary Art i Boston. Kevin Beasley, född i Virginia 1985, baserar sin konst på kombinationen ljud och kläder. Caitlin Keogh, född i Alaska 1982, har en bakgrund i kommersiell illustration. På varsitt sätt behandlar de frågor om ras och genus.

Kevin Beasley slog igenom på 2014 års Whitneybiennal. Hans verk interagerar med sin publik på ett direkt sätt. Strange Fruit, baserad på Abel Meeropols smärtsamma sång om lynchning av svarta i den amerikanska södern är det första verket som möter oss på ICA. Mikrofoner och högtalare har sammanfogats och stelnats i epoxiharts till en takhängd skulptur som tar in åskådarens ljud och sänder det tillbaka. Ett par sneakers ingår, med en illusion av blodiga ben, som påminner oss om att lynchningens tid inte är förbi i dagens Amerika, utan har tagit en annan form.
     Denna smärtsamma historia finns som en grundton i konstnärskapet. Beasley gjuter in kläder och föremål från sin omedelbara närhet i epoxi. Kepsar arrangeras till blommor, klänningar hänger ut ur den konkava cirkelformen i ett av de obetitlade verken. Ljudet finns med även här men i passiv form, då parabolformen manipulerar akustiken och koncentrerar åskådarens röst.

Skor och kläder förvandlas också till tredimensionella skulpturer genom att epoxidränkas och ställas i en form som vore de levande, men utan människan som bär dem. Den egna regnjackan från barndomen står tom med huvan uppdragen. Det påminner om samtidens dödsskjutningar, där huvtröjor blivit objekt för rädslan hos vita med vapen. Till en av dessa “spökskulpturer” i form av en mängd huvudsjalar lägger Beasley till ljud från ett angränsande galleri, vilket manipuleras och förs in i skulpturen.
    De senaste verken har formen av tjocka block. Resultatet blir likt måleri i sättet Beasley komponerar beståndsdelarna. Metoden påminner också om hur naturen för evigt gjuter in växtdelar och insekter i bärnsten, och samtidigt som en form av snapshots. Utställningen berör på ett intellektuellt, men i högre grad känslomässigt plan.

Blank Melody, Helmet, 2018, akryl, 213.4 x 160 cm. Courtesy the artist and Bortolami, New York. Photo by John Berens © Caitlin Keogh	Untitled (...just watch), 2015 blandteknik, 94 x 96.5 x 50.8 cm. Collection of Brian McMahon, New York Courtesy the artist and Casey Kaplan Gallery, New York Photo by Jean Vong © Kevin Beasley

Samtidigt med Beasley visas Caitlin Keoghs utställning Blank Melody. Utställningarna är olika i utförandet och går mer i otakt än kompletterar varandra. Keogh står för ett mer kontrollerat, akademiskt konstnärskap med rötterna i teknisk illustration, reklam och surrealism. Även sagoillustration ligger nära till hands.
     I botten finns konstruktionen av den kvinnliga existensen och kommersialiseringen av kvinnokroppen, vilka Keogh dissekerar. Matta, solida färgblock och tydlig linjeteckning utgör fragment av kvinnokroppar, kvinnligt kodade attribut och omöjligheter förknippade med att leva som kvinna. Skor, smycken och rep återkommer. Den strikt tvådimensionella ytan rymmer trots de starkt förenklade bildelementen en komplexitet som tar tid att smälta. Verken fungerar som en typ av berättande, visuella pussel och är i dialog med ett diktverk av Charity Coleman. Specialtillverkade bänkar för kontemplation, tillverkade av partnern Graham Anderson finns som del av utställningen.
     Såväl Keogh som Beasley är exempel på konst med en aktiv samhällskommentar som just nu är välmående i den yngre amerikanska konstvärlden, och vi har inte sett det sista av någon av dem.

Boston 2018-06-06 © Mattias Lundblad