Det finns flera intressanta tankespår att följa i Lina Bjernelds oförbehållsamt måleriska flöde. Främst verkar Bjerneld fortsätta på inslagen väg där prövandet av måleriets visuella och dimensionella möjligheter sätts i relation till rummets beskaffenhet – ramar vinklas ut från väggen eller placeras löst på golvet; en bemålad låda i samklang med ett landskap på duk i ett av de mindre rummen ger näring åt blicken att navigera bland. Utställningen här skulle närmast kunna ses som en förlängning av tidigare installationer där referenser till egna bildelement intuitivt förts med och på nytt kombinerats tillsammans med vitt skilda impulser: från japanskt tuschmåleri, surrealism och expressionism.

Lager 1, Lager 2 © Lina Bjerneld (Klicka på bilden för högre upplösning)

Nej, Lina Bjerneld är knappast dogmatisk när det handlar om interferenser. Och med samma öppenhet reflekterar hon över förhållandet mellan originalet och reproduktionen, om dess skilda versioner av materialitet och om bärkraften i de respektive uttrycken.
     I Två målningar ställs frågan på sin spets då ramens ena sida visar en originalmålning på duk, den andra sidan ett fotografi av en målad detalj. Reproduktionens eventuellt förlorade ”aura” leder tankarna till Walter Benjamins teori om konstens potential av tillgänglighet genom den reproducerade formen.

Men varför då utställningstiteln Klockspelet? Bjerneld syftar på Karin Boyes dikt med samma namn och i en nyläsning av Boye syns denna poetiska inramning som självklar. Makt och motstånd och konstens frihet: I verket Act finns ett undertryckt begär instängt och fångat i en oförlöst gestalt – den skissartade, smått ofärdiga bilden av en förestående handling i nederkanten, inger hopp om förlösning.
     Klockspelet – också tiden finns med i sammanhanget som en egen aspekt på konsten och skapandet. Bjerneld har tidigare lekt med timglaset som form, som tecken – här i det omfångsrika verket Atlas Crack delar en timglasliknande spricka interiören av Brancusis ateljé i två delar. Och det blåa strömmande flödet, öppet, fritt och oförställt, talar helt för sig självt.

Norrköping 2018-10-16 © Lotta Ekfeldt