Mattias Bäcklins konstnärskap vilar på en solid grund av hiphop, gatukonst och betong. Ändå är det naturnörden och insektsälskaren som gör sig mest påmind i flertalet av hans verk. På nittiofem välfyllda sidor, med mängder av reproduktioner, tecknar författaren och curatorn Björn Norberg upp linjerna för vad som skulle kunna summeras som Mattias Bäcklins konstnärskap – hittills. I samband med att boken släpps visar även Rönnells antikvariat en miniutställning av konstnären.

Fågelsång och betong – titeln är välvald och inleds logiskt nog med återberättandet av en exkursion där bokens författare tillsammans med Bäcklin ger sig ut på jakt efter den sällsynta aftonfalken. Någon sådan finner de inte men däremot en flodsångare, vilket i stunden gör Bäcklin högst exalterad. I ett senare kapitel anordnas ett möte med den insektskunnige Yngve Bodin på Naturhistoriska riksmuseet och samtalet kring miljön och insekternas avgörande betydelse för naturens kretslopp tar sin början. Med dessa och flera andra exempel visar författaren på hur specialintressen och en djupt rotad kunskap om både natur och subkultur har påverkat Mattias Bäcklins konstnärskap.
     Tonen i texten är sympatiskt hållen, med total avsaknad av anglicismer och tidsmarkörer, vilket gör den förvånande lättläst trots de i vissa fall ganska fackmannamässiga inslagen av insekts- och fågelkunnande.

Troféläckage, fogskum och frigolit, 250x120x120 cm © Mattias Bäcklin

De avsnitt där tolkningar och beskrivningar görs av de olika ingående elementen i Bäcklins tecknade värld är både informativa och insiktsfulla. Återkommande är kopplingarna till naturen som allsmäktig och i någon mån oantastlig. Myllret av smått absurda inslag – inte bara hämtade från insekternas och fåglarnas värld – är påtagligt. Mattias Bäcklin är uppenbarligen fascinerad av bildbyggen där monolitiska element, som exempelvis ett förfallet hus, ett träd eller en bergsformation, bildar kropp för de övriga myllrande händelseförloppen.
     De absurda inslagen och de semantiska krockarna är snarare regel än undantag. Här möts gatukonstens klotterrikedom med symbolisk ikonografi som hämtad från Breughel den äldre (i något fall i direkt inlån). I sättet att berätta med kluster av ting och händelser är det annars svårt att direkt finna någon like inom svensk konst. Visst har exempelvis Jockum Nordström banat vägen för ett återupprättande av teckningen som produkt och uttryck, men stilistiskt finns här mycket som skiljer (trots Bäcklins återkommande fågelkaraktärer).
     Döden, och det som anas bortom livet, är också en väsentlig del i Bäcklins verk – en underton av memento mori så insiktsfullt och spefullt gäckande. Eller som bokens författare Björn Norberg träffande beskriver: "... mellan evigheten, förruttnelsen och återuppståndelsen uppstår Mattias svårbeskrivna naturmystik".

Stockholm 2018-05-16 © Leif Mattsson