Det har hunnit gå tio år sedan Olle Granath senast samlade sina aktuella essäer och berättelser i bokform. Då var titeln Hundens blick. (läs recensionen) Nu är det så dags för uppföljaren ekfraser, med undertiteln möten. I en stramt svartfärgad och aningen bibelliknande publikation på drygt 650 sidor har ett knappt åttiotal texter samlats. Det låter kompakt och svårgenomträngligt men är faktiskt raka motsatsen. Med en uppbruten och öppen layout där varje essä delats upp i mindre "munsbitar" är det lätt att dras med i bokens alla skiften och anekdoter kring konstens liv och leverne.

Den kulturhistoriska kunskap och långa erfarenhet som Olle Granath genom åren samlat på sig låter honom ledigt förflytta sig från Nils Dardel till Karin Mamma Andersson, från Inga Lovén till Dan Wolgers, från Suzanne Nessim till Erik Jeor. Den konstnärliga bredden är stor och reflektionerna kloka, insiktsfulla och väl genomtänkta.
     Men det bränner ändå till lite extra när han tar sig an konstnärskap som uppenbarligen haft en återkopplande didaktisk betydelse för honom själv, möten med konstnärer som liksom lett honom in på ny, okänd och stundtals lite skrämmande mark. Den långa, vindlande texten om Erik Dietman är ett exempel på ett sådant betydelsefullt möte. Dietmans motvallsförhållande till anpasslighetens ljumhet är uppenbarligen något som Granath med milt nöje instämmer i. I snart sagt varje allvarsam och tänkvärd kommentar av författaren finns ett lite pojkaktigt fnitter insmuget.

Essäerna är presenterade i alfabetisk ordning efter respektive konstnärers efternamn – ett klokt val då alla eventuella funderingar kring ett inkapslat, värderande förhållningssätt därigenom omöjliggörs. Med en igelkotts vänliga men distinkta omutlighet överlåter Granath alla eventuella agendor, förhastade slutsatser eller inbördes komparationer åt läsaren själv.
     Ändå är det ofta helt uppenbart vad han anser om saker och ting, och i några få essäer skymtar den vassa tandraden bakom leendets värme, exempelvis i det roande avlivandet av ett antal myter kring mötena med Kjartan Slettemark.

Olle Granath är en flitigt anlitad katalogtextsskribent och flertalet av bokens korta essäer är av denna speciella art. Men riktigt vilka det gäller är däremot svårt att få en klar uppfattning om då författaren valt att inte datera dem. Jag inser att det är ett medvetet val, men kommer ändå frekvent och förtvivlat på mig med att söka i registret efter årtal.
    Den längre, innehållsrika artikeln om Färg och Form känner jag däremot igen från boken med samma namn, som gavs ut i samband med utställningen på Konstakademien 2007/08. Och texten om Hilding Linnqvist återfinner man i Marabouparkens publikation över konstnären ifråga. Flera texter är också minnesord över bortgånga konstnärsvänner; det har hunnit bli en del genom åren.

Det krävs en inlyssnande lyhördhet av alldeles särskild art för att kunna extrahera själva essensen ur de samtal som förts genom åren med olika konstnärer. Ur konversationen med Karin Mamma Andersson utläser Granath ett intressant påstående: "...det kan vara radikalt att vara konservativ i ett visst läge".
     Och i minnesordet över Lenke Rothman beskriver Granath henne som en konstnär som vände blicken mot rännstenen för att där finna ett förkastat ting, när man pekade ut samtidens senaste mästerverk för henne.
    I det poetiskt formade resonemanget om Eddie Figge och hennes förhållande till tecknet och ordet lyckas Granath särdeles väl i sina sammetsmjuka formuleringar: "...orden ömsom slutande sig kring det mest intima och privata och ömsom färdandes ut i den världsrymd som hon, genom sitt måleri, gjort sig hemmastadd i".

Med den sympatiska inställningen att "ingen konstnär i boken behandlas som representant för någon övergripande idéströmning eller ideologi", inleder Granath sitt förord. Det är också den insiktsfulla devisen jag bär med mig vid den långa färden genom bokens alla språkliga lager och metaforiska skikt.

Stockholm 2018-12-05 © Leif Mattsson