Han förknippas ofta med färgsprakande gestaltningar i Stadions tunnelbanestation på Stockholms Östermalm. Åke Pallarp (1933–2013) gillade lysande signalfärger. Han skapade detta offentliga verk tillsammans med Enno Hallek 1973. Andra tänker kanske på fasadmålningen i mjuka pasteller och med fritt svävande bokstäver N, A, C, K, A på Jarlabergs vattentorn i Nacka. Och så finns det förstås Hills trappa i Montigny – motivet som fascinerade Pallarp så mycket att han på sitt särpräglade sätt gjorde det till sitt i en målning från 1995.

Spännvidden i Åke Pallarps skapande var stor. Detta bekräftas i en ny, maffig publikation. Boken kom till på initiativ av Åke Pallarps konstnärskollega och hustru Pi Eriksson och deras gemensamma son Sture Pallarp. Innan man ens börjar fördjupa sig i texterna imponerar volymen med ett påkostat, stort format och välavvägd, fin formgivning.
     Bildmaterialet är rikt. Pallarps konst presenteras som enskilda verk som svävar i de vita sidornas nebulosor eller i form av miljöbilder. De senaste förflyttar oss till de exteriörer och interiörer där Åke Pallarps verk är placerade. För känslan eller åtminstone en vag föreställning om hur hans konst fungerar i rummen är viktig för förståelsen av konstnärskapet. Såväl den urbana arkitekturen som naturliga landskap med skog och mark hade stor betydelse för Pallarps skapande.

När Åke Pallarp kom in på Konsthögskolan i Stockholm 1956 valde han Olle Nyman som sin professor. Nyman var känd för att uppmuntra de studenter som ville arbeta med totalmiljöer. Inget kunde passa den mångsidige Åke Pallarp bättre. Han var ju både målare och skulptör, som ivrade för rumsliga gestaltningar och som gärna samarbetade med arkitekter. I framtiden, från 1971 och ett decennium framöver skulle Pallarp själv vara professor och lärare vid samma lärosäte där han utbildade sig. Han fick också göra uppdrag tillsammans med Sveriges främsta arkitekter som Carl Nyrén, Helena Tallius Myhrman och Peter Erséus.
     Ur de gamla och nyskrivna texterna träder en konstnärsgestalt fram. En gestalt som konsekvent söker individuella estetiska lösningar. En gestalt som vågar att vara spontan och modig och vars skapelser är både lyriska och monumentala, intima och offentliga på samma gång. I en text från 1986 sammanfattar Bengt Olvång Pallarps konst som ”robust enkelhet och klarhet”.  Formfastheten anammade Pallarp efter Fernand Léger som var den enda modernisten som tilltalade honom.  En annan sida av Pallarp betonas av Jan Olov Ullén som kallar honom för ”bildpoet”. Det ligger mycket i dessa koncisa beskrivningar.

Pallarp var eklektiker i ordets finaste bemärkelse. Han sökte inte stöd i några invecklade teorier utan med en träffsäker blick valde vad som passade hans visuella syften. Humor och allvar var intrikat sammanflätade i hans verk. En lampfot gestaltar han som ett kvinnoben iklädd en vit strumpa och med en röd sko på foten. Så bokstavligt, så roligt, så träffande! Pallarp hämtade sin konstnärliga kraft ur allmogekonst och naivism. Han var intresserad av träarkitektur och dekorativa tendenser i folkkonsten. Samtidigt var han modern utan att vara modernist. Hans verk kan stundom relateras till popkonstens uttryck, där bruksbilder, serier och upprepade sekvenser har stor betydelse. För vad är det för skillnaden mellan det folkliga och det populärkulturella, kan man undra lite provokativt. Avståndet mellan dekorativa rankor och popkonstens upprepade mönster är kanske mindre än teoretikerna vill hävda. I båda fallen handlar det om igenkänning.

Traditionen och den konstnärliga innovationen gick hand i hand i Åke Pallarps skapande. Näcken eller Strömkarlen från svenska folkvisor, Erik Johan Stagnelius berömda dikt eller från den moderne romantikern Ernst Josephsons lika berömda målningar dekonstrueras och rekonstrueras av Pallarp gång på gång. I Spelmansmonumentet (1976) i Rättviks Folkpark gestaltas den som en fiol i rostfritt stål med sprutande vatten som strängar. Spelmannen återuppstår i en berättelse i tempera på ett väldigt, rött granitblock i Näckenmonumentet (1992) på Världsutställningen i Sevilla, numera vid Handelshögskolan i Göteborg. Näcken förvandlades också till ett monogram i Pallarps minimalistiska skulpturer och akvarellskisser.
     Hans intresse för typografi och bokstävernas liv syns tydligt i många av hans verk.  I landskapsmålningen På stranden (1964) textar han helt sonika och lite uppkäftigt  ”VID HAVET” över själva horisontlinjen. När han sätter ÅP i sina målningar och skulpturer förvandlas signaturen till ett slags självporträtt, påpekar Jan Olov Ullén med rätta. Annars förknippas Pallarp med den röda vargen i den klassiska surströmmingsetiketten, vargen som han använde som ett tecken för sig själv.

Kofés/Stadens ansikte, 1986 © Åke Pallarp	Stilleben, 1996 © Åke Pallarp

I en både till form och innehåll personlig betraktelse från 2013 tecknar Marie-Louise Ekman ett fascinerande porträtt av Åke Pallarp. Hans intresse för film och dragningen till det oförklarliga, icke-föreställande och gåtor utan tolkningar understryks. ”Han skapade med sin närvaro. / Sin kropp. / Sin röst. / Sina händer. / Och med dessa gjorde han något som jag inte visste fanns innan”, skriver Ekman. Bland alla de ting och former som han ständigt var upptagen med var Pallarp även fascinerad av det som inte får likna någonting annat än sig självt – en kofés. Hans koféser i sten eller trä både kittlar och stänger av fantasin. Varje kofés är vad den är! Inte behöver vi väl alltid veta vad saker och ting betyder eller anspelar på. Denna idé, hämtad från Birger Vikströms berömda novell, delade Pallarp med Sivert Lindblom.
     Konstnären och skribenten Susanna Slöör bidrar med bokens enda helt nyskrivna essä, där hon koncentrerar sig på Åke Pallarp som målare. Skickligt fångas här konturer av ett komplext skapande där det inte finns några självklara gränser, där symboliken växlar och där konventionerna, som om de vore torra tändstickor, bryts en efter en.
     Perspektivskiftena i boken skapar goda förutsättningar att komma Åke Pallarp och hans mångfacetterade konst närmare. Han hade förmågan att kasta bryggor mellan det måleriska och det skulpturala, mellan det monumentala och det intima. Och trots att hans konst stundom kan översvämmas av referenser har han själv mest träffande beskrivits av Marie-Louise Ekman – som en levande kofés, inte lik någon annan utan alltid trogen sig själv.

Stockholm 2018-07-10 © Joanna Persman