Birgitta Burlings målande händer upplöser vaneseendet och riktar uppmärksamheten mot den gemensamma beröringen som den seende och det sedda är en oskiljaktig del av. Måleriets kultiverande funktioner framhävs; den levande spiralen av växlande erfarenheter uppstår i berikande möten mellan händer och material i olika dimensioner. Till dessa räknas även det taktila liv som hjärnan lever inom oss. Känner man efter träffar färgen ett visst område och rörelsen kryper och kittlar. När den omsveps av måleriska händelser aktiveras det inre instrumentet som spelar på samtliga fakulteter och förmågor som på ett flerdimensionellt stränginstrument.
     Brigitta Burling bjöd för drygt fem år sedan in kolleger och forskare från andra discipliner till ett projekt (Haptiska blickar) för att utforska den imaginära beröringen som seendet underordnas och ingår i. Två av målningarna (finK och Svärmare) visas nu i den större utställningen på Eskilstuna konstmuseum med titeln Trädgården.

Titeln är väl vald och torde få ett nickande igenkännande från de flesta målare och visuellt intresserade konstnärer. Visst är det växandet, att odla, lägga till och dra ifrån, vattna och vänta som mycket av arbetet i ateljén handlar om.
     Jag har följt Birgitta Burlings måleri sedan samlingsutställningen Opus 439 på Liljevalchs konsthall 1998. Hon visade där ett abstrakt och organiskt markerande måleri mot ljusa svagt tonande grunder. Därefter tog hon som jag minns steget i början av 2000-talet mot att lösgöra de måleriska händelserna och arbeta med dem som objekt i installationer, som element direkt koreograferade på den ogrundade vita duken.
     Detta förhållningssätt har hon hållit intakt, men med tillägg att händelserna även tillåtits att ta fristående tredimensionell form. Trasor och tyger har virats och doppats i porslinslera som skulpturer av penseldrag i kraftig uppförstoring. Kärl och behållare i lera har bränts och glaserats, några ristade, andra fläckvis bemålade som ekon av hennes målningar. Samtliga dimensioner och ingångar finns nu redovisade i konsthallens vackra rum.

Svärmare, opd, 2012 © Birgitta Burling

Birgitta Burlings verk har dock endast sparsamt visats i Stockholm och min gissning är att hennes poetiska ingång med abstraherade tydligt taktilt varierade måleri inte riktigt varit i fokus för det allmänna intresset. Vågor av fotobaserad och naivistiskt orienterad figuration avlöste varandra under inledningen av 2000-talet. Först därefter under den senaste femårsperioden har man sett ett skifte i intresset mot ett mer non-figurativt och naturlyriskt förhållningssätt. Dock fanns det fler konstnärer, parallellt med Birgitta Burling, som valde vägen i början av 2000-talet att separera det måleriska innehållet mot den vita grundens spelplan. Det ser man mindre av idag, med undantag för exempelvis Karin Granqvist.
     Det är välkommet att åter ta del av en seendets grundforskning, som naturligt aktiverar alla sinnen och förmågor. För Birgitta Burlings del har det under senaste året tillkommit en mer direkt mindre återhållsam koreografi, improvisatorisk och stökigare. Det sker till priset av en minskad tempovariation, men som mer otyglad kraft ska den bli intressant att vidare följa.

Eskilstuna 2018-06-06 © Susanna Slöör