Inför höstens säsongsstart väckte ett vernissagekort i mejlfloden lite extra intresse. Efter att ha genomtvagats av mängden expressionistiskt icke-föreställande måleri under en tid dök här upp ett undantag. En gulklädd figur med blå handskar riktar nävarna ut ur den halv-abstrakta rumsligheten som ett Frankensteins monster sedd genom kaninhålet. Om det sedan är en giftsanerare i gummidräkt eller en förrymd drömfigur från barnkammaren, må vara osagt. Den både inbjudande och lätt kusliga anblicken återkopplar dock till de parallella spår som alltid existerar.
     Som av en händelse visas Joakim Ojanens märkliga värld på annat galleri och Björn Camenius har haft hans bror Jakob Ojanen som lärare på Västerås Konstskola. Oskar Nilssons burleska, ångestlekande snapshots far också genom huvudet. Jovisst, här finns flera välväxta plantor och skott i den mer figurativt orienterade målerimyllan. Jag kommer även att tänka på de tyska traditionen av expressiva målare, under senare år särskilt representerad av Leipzig-skolans exempel med sina måleriska collage och momentan nivåskiften och genrebrott. Men här finns Tal R från Danmark, holländske Emo Verkerk med flera. Listan av nordeuropeiska målare är lång och givande.

Björn Camenius behöver inte skämmas för sig i flocken av fabulerande målare. Han glider mellan rum och yta och en mer eller mindre tydlig figuration; vålnadslika figurer som emellanåt knappt materialiseras som kroppar men väl som målerisk kropp bebor rummen. Färgackorden är hisnande och farligt på gränsen till förryckta, men vissa målare begåvas med större sinne än andra för balans och proportioner. Björn Camenius, kandidat från Valand 2016, löser sina uppställda problem.
     I ett katalogord med tidigare verk av Camenius spänner intervjuaren Mikael van Reis upp honom mellan svenska 80-tals ikoner som Rolf Hanson och Jarl Ingvarsson. Det är ett väl brett spann men goda förebilder och tidlöst aktuella är de båda två.
    Björn Camenius rör sig raskt mellan smycken i det mindre formatet till de mer voluminösa formaten och de skroderande infallen. Men han förmår temperera och transponera sitt uttryck väl mellan formaten. Särskilt intressant är det att han poängterar att måleri är en i högsta grad en taktil verksamhet, i spelet mellan slöjmoln och pastosa punktioner.

Stockholm 2018-08-28 © Susanna Slöör