Det är inte mer än cirka sjuhundra meter mellan National Portrait Gallerys stora utställning med Cézannes porträtt till Courtauld Gallerys intima presentation av Chaim Soutine. Tar man sig sedan ytterligare halvannan kilometer mot sydost kan man på Tate Modern ta del av Amedeo Modiglianis livsverk. En enastående möjlighet bjuds att inom ett relativt begränsat område möta tre av de mer betydande och stilbildande porträttörerna under sent artonhundratal och tidigt nittonhundratal.
     Räknar man sedan in den högklassiga utställningen med Rachel Whiteread på Tate Britain så framträder ett kulturellt London där historia och samtid förenas på ett svåröverträffat, sömlöst sätt.

Paul Cézanne (1839-1906) framstår som den självklara föregångaren, mästaren och inspiratören för de båda konstnärsvännerna Chaim Soutine (1893-1943) och Amedeo Modigliani (1884-1920). Cézannes eviga omtag, hans forskande och sökande bortom beställningsporträttets glättiga yta, förde honom betydligt längre än vad många av hans samtida kolleger mäktade med. Att han sedan banade väg för kubisternas djärva formexperiment och plastiska tolkningar befäster naturligtvis storheten i ett konsthistoriskt perpektiv.
    På National Portrait Gallerys generösa utställning är det särskilt porträtten av sonen Paul och de många studierna av Marie-Hortense Fiquet (Madame Cézanne) som överraskar och befäster. Sedda i original är de förvånande osentimentala, och dessutom djupt variationsrika trots det repetitiva i konceptet. Med en konsthistoria dignande av förskönande och idoliserande mans- och kvinnoporträtt är utställningen Cézannes Portraits viktig både som tidsdokument och som positionsbeskrivning av en sakligt forskande konstnärlig attityd.

Paul Cézanne: Madame Cézanne, 1886-87. Foto: © Philadelphia Museum of Art	Chaim Soutine: The Little Pastry Cook, 1927, © Courtauld Gallery, The Lewis Collection

De båda vännerna och kollegerna Amadeo Modigliani och Chaim Soutine kan till viss del sägas inta ett mer empatiskt förhållningssätt till sina modeller. Men det handlar ju också om en delvis annorlunda tid med politisk oro, våld och krig i själva hjärtat av Europa. Men om detta är hela förklaringen till det återkommande uttrycket av humanism och mänsklig skörhet, framför allt hos Chaim Soutine, är svårt att säga.
      I Soutines intima och smått unika presentation bestående av sjutton porträtt av kockar, serveringspersonal och uppassare är det ömkansvärda ett återkommande uttryck. Långt från Cézannes nyktra saklighet intar Soutine sympatins känsloläge. Det är mycket rörande. Här handlar det i hög grad om ett socialt patos, ett sätt att genom de ofta mycket unga uppassarnas anleten beskriva deras utsatthet och krävande arbetsförhållanden. Temats sammanhållande karaktär – Cooks, Waiters & Bellboys – öppnar för intressanta jämförelser då variationerna ofta är relativt små men ändå helt avgörande vad gäller komposition och förmedlat känslomässigt uttryck.

Exponeringen av Amedeo Modigliani på Tate Modern är närmast fullkomlig ur levnadshistorisk synvinkel (Modigliani blev endast 35 år gammal). Här visas både hans tidiga skulpturer, hans beställnings- och vänporträtt samt hans erotiska odaliskmålningar. De senare, ett slags dåtida pinupbilder, har emellertid med tiden kommit att bli ganska så daterade – och detta trots, eller på grund av, deras tydliga kopplingar till Matisses tematiska motsvarigheter.
     Nej, det som förmodligen drabbar som allra starkast på denna omfattande exposé är porträtten av kärlekspartnern/modellen Jeanne Hébuterne samt de mycket inkännande studierna av yngre arbetare från Nice. Det cézanneskt strama porträttet The Little Peasant får med all rätt tjänstgöra som omslagsbild för utställningskatalogen. Där når Modigliani på många sätt sin konstnärliga höjdpunkt. Det stillsamma porträttet är målat endast två år innan han gick bort, i januari 1920. Några få dagar senare tar Jeanne Hébuterne, gravid med parets andra barn, sitt liv. Med detta tragiska livsöde i åtanke framstår naturligtvis Modiglianis samlade verk som om möjligt än mer empatiska och humanorienterade.

London 2018-01-03 © Leif Mattsson